måndag 9 september 2013

Reaktioner på "Han åt mitt hjärta"

Nu är det hög tid att sammanfatta lite reaktioner på min senaste bok "Han åt mitt hjärta". Jag tror att jag ska ha länkat till alla texter i andra inlägg här på bloggen, så man kan lätt klicka sig till de hela recensionerna. De flesta är från bloggar men när de är från tidningar så har jag skrivit ut det.

Han åt mitt hjärta är en berättelse om rädsla. Om en akut rädsla för våld och övergrepp. Om en långintensiv rädsla för att bli av med sin försörjning och tvingas hanka sig fram genom att delta i förnedrande arbetsmarknadsåtgärder eller ännu värre. Om en rädsla för sina egna förmågor, för sin egen ilska, för vad man tar sig till när desperationen blir för stor. En rädsla som är många gånger större hos den som dessutom råkar vara varulv.
Arbetaren / Fredrik Edin

Sexualitet, hat och kärlek genomsyrar allt och levereras intelligent med ett effektivt språk. Genreblandningen skulle kunna ha blivit spretig och för ambitiös men fungerar väldigt väl.
BTJ / Erika Johansson

Detta är en härlig liten skräckroman, en blandning av intelligent samhällskritik och finstämd varulvsromantik. (…) Det är en historia med våldsamma inslag men också ömsinta, filosofiska frågeställningar och komiska kullerbyttor.
Tinia

Det är en märklig men mycket välskriven roman som handlar om Viktor, en ung ensam man i Malmö som praktiserar på ett bibliotek. Hans liv förändras drastiskt när han börjar förvandlas till varulv. (…) Samtidigt inleder Viktor och Henry ett förhållande med varandra. När de inte är ute och river ihjäl folk ligger de hemma och myser och diskuterar Brecht och Dostojevskij. Det är en kärlekshistoria som är fruktansvärt rå och destruktiv samtidigt som den är ganska gullig.
Aftonbladet / Kalle Holmqvist

Om det låter intressant med varulvar, kött och sex, så har ni här en bok för er. Som en barnförbjuden Udda verklighet med en touch av det folk önskade att fifty shades kunde erbjuda. Haha!
Ja, det är en väldigt rolig bok, faktiskt, i all sin makabra snygghet. Kanske är det jag som har dålig humor, kanske är det Viktor Algren som har riktigt bra humor (min).
Feuerzeug

Han åt mitt hjärta är en koncis och intensiv bok, lite som en feberdröm av våld, sex och filosofi. (…) Jag gillar som sagt kontrasten mellan Han åt mitt hjärta och den vanliga framställningen av varulvar i urban fantasy. Jag gillar att den, trots Viktors samvetskval, är rå och hämningslös och köttig och samtidigt lyckas vara humoristisk utan att det blir löjeväckande.
In another library

Jag gillar verkligen den här boken. Karaktärerna är bra gestaltade, våldet ligger på en lagom nivå och han hanterar hela varulvstraditionen på ett bra sätt. Det är också kul att han tar klassamhällets och Arbetsförnedringens alla krav och tvång och släpper ut det i en varulvssmittad våldsorgie.
Gestaltningen av Malmö är brilljant! Pildamsparken, Stadsbiblioteket är såklart lätt igenkänningsbara men även Kirsebergs kyrka, Burlövs Golfklubb och industrigatan får kärlek i varulvarnas jakt runt Malmönatten.
Socialist Simon

Algrens prosa är elegant, ofta skir och vacker utan krusiduller. Han placerar sina varulvar i Malmö och gör det till något väldigt naturligt utan krystade förklaringar. Det är en text med intellektuella ambitioner. Algren gör mer än att låta läsaren frossa i blod och tarmar (inte för att bloddrypande inslag saknas!).
Han åt mitt hjärta är en grym och vacker text och Viktor Algren kan komma att göra mycket för att bredda svensk skräck. Om han vill.
Swedish Zombie

Algren skriver bra, och han skriver distanserat. Han åt mitt hjärta är inget för den som vill sugas in i texten. "Författarens illusion" bryts ständigt av vackra formuleringar, listiga liknelser och referenser till samhälle och litteratur - men utan att för den sakens skull bli ironiskt. Speciellt de intertextuella anspelningarna står som spön i backen. Det är Trollkarlen från Oz, Josef K, Jean Genet, Dante, Harry Potter och Grottekvarnen, för att nämna ett urval. Det är en litterär text som rör sig i samklang med andra texter.
Men ändå, och för att sammanfatta: varulvar i Malmö som bildar stadsgerilla - idén är suverän. Det gör inte saken sämre att det är så välskrivet.
Henrik Johansson

Det är också en ljuvlig bladvändare. Henrik Johansson menar att Algren skriver distanserat och att det inte är något för den som vill sugas in i texten. Jag vet inte riktigt vad han menar faktiskt. Att det är en jag-berättelse som kommer i efterhand tycker jag mest ger den en lite ödesbestämd klang. Och själv ville jag hela tiden läsa ett kapitel till. Jag var absolut inte distanserad till texten utan sjönk in i den från första stavelsen varje gång jag slog upp den.
Världen ska brinna / Pål Eggert

Den svenska varulvsromanstammen är visserligen inte särskilt stor, men Han åt mitt hjärta tillhör absolut toppskiktet inom den.
Spektakulärt

Å andra sidan gillar jag ju det provokativa. Jag börjar redan tänka på alla människor jag vill ge den här boken till, fundera över varför den inte fått mer uppmärksamhet, varför jag inte läser om den överallt? Antagligen är det på grund av att Pluribus är en ideell förening med liten bokutgivning som recensenterna på de stora tidningarna har missat den, vilket är synd. Algren har trots allt gjort något unikt, något dödsföraktande och stort här; bara det faktum att jag tänker och tycker så jävla mycket under läsningen är ju ett bevis på detta. Spännande är det också, att ta del av hur en människa förvandlas till en varulv. Blandningen av skräck och vardagsrealism är inte ny, men den fungerar fantastiskt väl.
Lina Arvidsson

tisdag 30 juli 2013

Vuxenlitteratur

De lämnade biblioteket och tog en promenad i kvällen. "Jag fick reda på något idag", började Kit i samma stund som en sinnesförvirrad yngling hoppade fram bakom en buske och skrek: "Tchetvjortoje izmerenije! Tchetvjortoje izmerenije!"
"Job tvoju mat", suckade Yashmeen en aning uppgivet och gled undan hans grepp innan Kit han gå emellan. Den unge mannen försvann springande längs gatan. "Jag borde beväpna mig", sa hon.
"Vad var det han skrek?"
"'Fjärde dimensionen!'" sa hon. "'Fjärde dimensionen!'"
"De är överallt nu för tiden. De kallar sig för 'Otzovister'. En ny undergrupp av kättare, den här gången mot Lenin och hans bolsjeviker - påstås vara antimaterialister, hängivna läsare av Mach och Ouspenskij, fanatiskt upptagna av något som de kallar 'den fjärde dimensionen'. Huruvida doktor Minkowski, eller någon annan matematiker, skulle känna igen den som en sådan, är en annan sak. Men de har med relativt små ansträngningar lyckats driva materialisterna i Genève till vansinne med den. Självaste Lenin påstås vara upptagen med att skriva en gigantisk bok där han försöker gendriva tanken på 'den fjärde dimensionen', med argumentet, såvitt jag förstår, att tsaren bara kan störtas i tre."

Ur Mot dagen av Thomas Pynchon

Ju längre jag kommer i detta gigantiska verk desto tydligare blir det att det är en Liftarens Guide till galaxen för vuxna.

lördag 20 juli 2013

Bokförläggaren

I förläggaren Krister Gidlunds lilla bok Bokförläggaren berättar han med stor erfarenhet om bok- och förläggarbranschen. Han startade Gidlunds tillsammans med sin fru 1968 och var aktiv som förläggare fram till sin död 2010. Gidlunds introducerade bland annat Yasar Kemal på svenska och har gett ut över 2000 böcker.
Så hur är då hans tillbakablick på yrket? Den är nostalgisk. Den är kritisk mot samtiden. Den har humor och den är gnällig. Allt var i princip bättre förr: utgivningen, relationen författare - förlag, bokhandlarna, förlagen, författarna, osv. osv. Gidlund argumenterar väl och han har många poänger, inte minst är det en intressant genomgång över hur gårdagens bokbransch var uppbyggd. Fasta bokpriser, bokhandlar med branschansvar, hederlighet mot förlagets författare, sånt som helt saknas nu för tiden.
Mycket av boken är en kritik av marknaden dvs. marknadsekonomin. Den oreglerade marknaden som enbart är inriktad på profitmaximering. En intressant sak som händer med mig när jag läser är att jag blir lite förvånad. Den reglerade bokmarknaden med fasta priser (som jag aldrig upplevt) känns som en omöjlighet. Mina tankar har marknadsanpassats. Nu är det visserligen något som jag kan reflektera över och ompröva, men instinktivt är hinder för marknaden något som jag tänker hör till det förgångna. Så förstörd är man. Hinder för marknaden eller hinder mot marknaden borde istället vara framtiden. Ju mer marknad och friare kapitalism desto sämre får vi det. Bokförläggaren är en påminnelse om det.

söndag 14 juli 2013

Fight fire with fire

På den utmärkta bloggen In another library kan man läsa en recension av Han åt mitt hjärta. Bland annat sägs detta:

"Han åt mitt hjärta är en koncis och intensiv bok, lite som en feberdröm av våld, sex och filosofi. Personligen gillar jag att boken utforskar rovdjursnaturen och blodtörsten hos monstren på ett sätt som inte är så vanligt i urban fantasy-genren."

lördag 13 juli 2013

Guy Debord i Berlin

Berlin har en av mina absoluta favoriter bland bokhandlar. Den heter St.Georges, säljer engelska böcker och urvalet är fantastiskt. Rekommenderas! Köpte fyra böcker där vid mitt senaste besök i veckan. En av dom var Guy Debords Panegyric Volumes 1 & 2. Det är något tvångsmässigt över att jag måste köpa allt jag ser av Debord. Panegyric är hans memoarer, volym 1 är texter och volym 2 är bilder och citat som utvecklar texterna i volym 1. Man läser dom alltså helst parallellt.
I översättarens geniala efterord (där han mycket beklagar sig över vilket helvete det är att översätta texten) så sammanfattas bokens teman väldigt bra:

This continual shift of meaning, witch is more or less evident in every single sentence, is present too in the general movement of the entire book. Thus the question of language is dealt with through strategy (chapter I); the passions of love through criminality (chapter II); the passing of time through alcoholism (chapter III); the attraction to places through their destruction (chapter IV); the fondness for subversion through the police backlash that it continually incurs (chapter V); growing old through the sphere of war (chapter VI); decay through economic development (chapter VII).

Om du minst delar hälften av dessa intressen så borde du läsa den minst en gång. En behöver läsa den rätt många gånger för att verkligen ta till sig alla delar. Den är full av referenser och citat att kolla upp, meningarna är ofta dubbeltydiga, det finns helt enkelt mycket att upptäcka i läsningen. Sånt gillas!

fredag 12 juli 2013

Farfarsparadoxen

I morse höll jag på att bli dödad av mina böcker. En hylla med ca 50 böcker störtade ner från sin plats på väggen och skulle ha träffat mig i ryggen om jag inte haft ett så bra ryggstöd på min skrivstol. Det är som att olika delar av min inredning utkämpar ett krig bakom min rygg.

Böckerna är mitt Damoklessvärd, det är farligt att vara författare (Eller så måste jag bara bli bättre på att skruva och fästa hyllor. Dramaqueen.).

Den mycket sympatiska podcasten Farfarsparadoxen talar i sitt senaste avsnitt om skräcklitteratur och kommer in på Han åt mitt hjärta. Lyssna gärna på den!

torsdag 11 juli 2013

Tystnad: odjur

Henrik Johansson författare till den nyligen utgivna arbetarromanen Av kött och blod skriver fint om Han åt mitt hjärta på sin blogg. Henrik ställer en relevant fråga vad det gäller skrivande i sin text: hur skriver man ut tystnad?
Som av en händelse läste jag inlägget samtidigt som jag höll på med Andrej Belyjs Petersburg och fick genast ett exempel som iaf. jag tycker är briljant. Genom en enkel mening som liksom rör sig cirkulärt så får Belyj tiden att gå.

Det går sextio minuter på en timme; och en minut består i sin tur av sekunder; sekunderna gick och blev till minuter; tunga staplade sig minuterna, och släpade sig timmarna.
Tystnad.

Så problemet är väl inte att det inte går utan att jag inte gjorde det tillräckligt bra. Det mesta går ju att göra med text.
En annan sak jag tänkte på idag är uttrycket "obeskrivligt". Det är ju onekligen en beskrivning. Mindfuck. Odjur är en annan favorit. Är man för mycket djur så blir man ett odjur. Hur går det ihop?

onsdag 3 juli 2013

Brutna löften

Jag har en svaghet för Pre-Rafaeliterna och deras romantiska måleri. Det är en på många sätt problematisk strömning i konsten. I huvudsak är det män som målar klassiskt vackra kvinnor, ofta med mytiska bakgrunder. Men samtidigt tycker jag att estetiken är fantastisk och målningarna är oftast helt sjukt välgjorda. Jag gillar även hur tavlorna är hela historier. En bok som introducerar flera av de största Pre-Rafaeliterna och presenterar tolkningar av dem är The Pre-Rafaelite language of flowers av Debra N. Mancoff. Nedan är Broken Vows målad av Philip Hermogenes Calderon, så här kan man t ex tolka den. Den rosa rosenknoppen som den dubbelspelande mannen håller upp inför den blonda kvinnan representerar ny kärlek och mannens växlande natur. Den svikna står bakom muren och håller sig för sitt krossade hjärta. Murgrönan är en hyllning till hennes fasta karaktär. Vid hennes fötter ligger ett guldarmband (syns inte så väl med denna upplösning), en kärleksgåva som hon nu har tappat. Armbandets trista metall kan inte mäta sig med naturens skönhet i den färgsprakande rosenknoppen.
Den slokande vita Irisen i förgrunden symboliserar traditionellt förlorad kärlek och tyst lidande. Iris var gudinnan som ledde unga kvinnor från livet till döden.
Om ni besöker London så se till att se denna målning i original på Tate Gallery. Mig hugger den i hjärtat varje gång. Innerst inne är jag en dramatisk romantiker precis lika mycket som jag är en pragmatisk marxist.  


tisdag 2 juli 2013

Petersburg i St:Petersburg

Det har varit en hel det St:Petersburg för mig den senaste veckan. Jag har nämligen läst Andrej Belyjs Petersburg under tiden som jag varit i St:Petersburg. Vilken stad! Och vilken bok!
Det är svårt att bestämma sig var jag ska börja så jag recenserar de båda parallellt. Boken är ett symbolistiskt mästerverk från början av 1900-talet. Staden är ett kulturellt centrum och Rysslands fönster mot Europa från början av 1700-talet. I boken irrar de febrigaste ryssarna i ryska litteraturen omkring på gator och prospekt, det är bomber, anarkistgrupper och en stad i upplösning. Den stora bronsryttaren (Peter I) lever och jagar runt på gatorna. Belyj öser på med färger, intryck, drömmar och känslor. Att läsa Petersburg är som att gå runt i en impressionistisk målning med 40 graders feber. Det är bitvis fantastisk bra men ofta tycker jag att han borde dra ner på effekterna och koncentrera sig på historien han vill berätta. Bitvis blir det för mycket form och för lite innehåll. Det hindrar dock inte Petersburg från att vara en mycket speciell och bra bok.
Verklighetens St:Petersburg då? Jag vet inte ens om det finns ett verklighetens St:Petersburg. Sedan tsar (diktator) Peter I bestämde att det skulle ligga en stad i träskmarkerna vid Nevas utlopp (1703 invigdes staden) så har den varit ett centrum för historia och kultur. Vart man än går så finns spår av drömmar, lidande, genialitet och förtryck. Katedraler (under förgyllningen av Isacs katedralens guldkupol dog 60 människor av giftiga ångor), tunnelbanan (sovjetbyggd, utrustad med enorma ljuskronor och utsmyckningar, som ett palats för arbetarna), litteraturen (Dostojevskij såg innan sin skenavrättning ljuset falla på Peter-Paul fästningens guldsspira och föreställde sig hur hans själ snart skulle glimra till på samma sätt och försvinna), Nevskij Prospekt (där Gogols näsor och överrockar irrat runt i panik), monumenten (segermonumentet över nazisternas belägring är ett fasansfullt vittne över Rysslands enorma offer under andra världskriget), allt i St:Petersburg andas och lever historia. Jag har aldrig tidigare fått samma känsla av att vara i centrum av ett imperium. Det är en mäktig känsla. Jag rekommenderar alla att besöka St:Petersburg. En sak jag dock inte kan rekommendera är peppar- och vitlöksvodka, den var riktigt vidrig. Honungs- och pepparvodka däremot, det var fantastiskt gott. 

måndag 24 juni 2013

Intervju i Arbetaren

Han åt mitt hjärta kommer att gå som sommarföljetong i tidningen Arbetaren under sommaren. Inför denna historiska tilldragelse så publicerar tidningen en intervju med författaren. Den går även att läsa här på deras hemsida. Riktigt obehagligt att läsa intervjuer med sig själv!

söndag 23 juni 2013

Spektakulärt!

På Spektakulärt-bloggen har det dykt upp en recension av Han åt mitt hjärta. Läs den här!

"Den svenska varulvsromanstammen är visserligen inte särskilt stor, men Han åt mitt hjärta tillhör absolut toppskiktet inom den."

Fint!

onsdag 12 juni 2013

Oplanerat läsande

Det roliga med att köpa böcker på loppis är att det ofta resulterar i ett oplanerat läsande. Som nu i söndags när jag hittade Kerstin Ekmans Grand final i skojarbranschen på Drottningtorgets loppis. Eftersom jag inte orkar släpa med mig det digra Pynchon luntan överallt så började jag även läsa i den och fick svårt att sluta. Nu är jag klar och jag tycker att det var en på många sätt genial bok. Ett punggrepp på autofiktionen som genre, mycket väl genomfört språkligt och tematiskt. Det handlar om författande och bokbranschen (skojarbranchen), samtidigt som det är både en Dr. Jekyll & Mr. Hyde historia och en historia om vänskap och försoning.
Boken både driver med autofiktionen och utnyttjar skickligt dess möjligheter. Det ska ju självklart innehålla ett visst mått av personangrepp och detta fick mig att skratta:

Vår tids frontfigur klär sig som en trettiotalsgangster och vår största litterära gåta är om hans solbränna är äkta eller Max Factor Lasting Performance. Tänk er en tid då det bland de lekfulla steg fram en karl i rutig arbetarskjorta och sandaler och hävdade att han var en europeisk intellektuell. Det var länge sen någon vågat säga det ordet och de lekfulla samlades som hypnotiserade kaniner omkring honom. De for på gruppresa till Moskva (till Kina var det för dyrt) och kom hem med Lenins tal på LP-skiva och hans skrifter i pappband som de efter knappa tio år nattetid måste smyga ner i soprummet med.

Nu är det ju inte Ekman som talar i boken (det är en roman som ni vet) men jag skulle ändå vilja utnämna henne till en av vår tids frontfigurer. Jag har svårt att tänka mig att någon annan nutida svensk författare hade kunnat skriva den här boken. Hade jag förstått vad uttrycket betydde så hade sagt att gammal är äldst.

tisdag 11 juni 2013

Dagens bok!

Han åt mitt hjärta recenserades på hemsidan Dagens bok i söndags, read all about it! När en recensent skriver ut frågor i texten så blir jag dock fundersam. Det är såklart retoriska frågor, men när dom handlar om något som jag har skrivit så tänker jag ju att de är ställda till mig. Så skulle någon vilja ha svar från mig så är det bara att höra av sig.

söndag 9 juni 2013

fredag 7 juni 2013

Aftonbladet tipsar

På Aftonbladet skrivs det fint om Han åt mitt hjärta. Läs allt här! Avslutningen gillade jag speciellt!

"När de inte är ute och river ihjäl folk ligger de hemma och myser och diskuterar Brecht och Dostojevskij. Det är en kärlekshistoria som är fruktansvärt rå och destruktiv samtidigt som den är ganska gullig. 
Det går att läsa Han åt mitt hjärta symboliskt, eller som en fantasi. Bokens två varulvar är monster, men de övernaturliga ­seriemördarna är också barn av sin tid.
Det grymma och i längden meningslösa våldet blir deras sätt att hantera sin egen maktlöshet."

onsdag 29 maj 2013

2 gånger dubblegångare

Eftersom jag håller på med en svintjock Thomas Pynchon bok för tillfället så blir skrivandet här ganska sporadiskt. Man jag har i alla fall hunnit parallelläsa två böcker som båda två heter Dubbelgångaren. Den första jag skriven av Dostojevskij och den andra av Jose Saramago. Vi kan börja med Fjodors: febriga ryssar, förväxlingar och ödesdigra etikettsbrott. Kanske inte en av hans bästa rent litterärt men den har helt klart sina poänger och Dostojevskij på gott humör är ju aldrig fel. Hann förresten med hans Vita nätter också, den har undertiteln "en sentimental roman" men är nästan mer av en novell. En romantisk historia som mer liknar en skrivövning en något som han verkligen brann för och ville berätta. Bättre sammanhållen och mer bättre tematiskt genomförd än Dubbelgångaren men mycket tråkigare. Båda böckerna är så klart, trots alla invändningar, mycket läsvärda! Jag bävar inför dagen då jag läst slut på allt Dostojevskij skrivit, vart ska jag då ta mig till?
Jose Saramago däremot... Hans bok Dubbelgångaren är ett riktigt sömnpiller! Hade höga förväntningar på honom, Nobelpristagare och allt! Gillar att hans skriver romaner som så tydligt har ett tema, alla blir blinda, folk slutar dö osv. Dubbelgångartemat är ju också intressant och tål att utvecklas. Men fy satan så trist boken är. Full av ovidkommande detaljer, en otrevlig huvudperson, dialogen är inskriven indirekt återberättad i den löpande texten. Man får inte en andningspaus, bara jämntjockt med tungt, trist berättande. Har lite kvar i boken och jag ska läsa klart den. Som Jay-Z säger:

Yeah Hove is back, life stories told through books
Niggaz actin' like I gave you books, Like I told you read José Saramago. 
No Hove did that so hopefully you won't have to go through that  
I was raised in the pro-jects, roaches and rats
Smokers out back, sellin' they mama's sofa 

Hade även en annan Saramago i bokhyllan som jag inte har läst. Den ska jag genast rensa ut, ty den kommer jag nog aldrig att vilja läsa. Om jag inte får minnesförlust och glömmer bort Dubbelgångaren (fast då är det ju egentligen ännu viktigare att den gallras, så jag inte gör samma misstag igen och måste plåga mig igenom den också).

onsdag 22 maj 2013

Författaruppläsning

Igår deltog jag på släppfesten av Henrik Johanssons bok Av kött och blod på en lokal pub. Jag läste lite ur Han åt mitt hjärta och köpte öl för pengarna som bokförsäljningen gav. Farligt att ha boksläpp på krogen. Jag läste även upp tre anledningar till att jag skrev min bok. Här kommer dom även på bloggen:

1. Efter valet 2010 när SD kom in i riksdagen och Alliansen fick fyra år till hade jag vänner som var så uppgivna och deppiga att de grät. Jag ville både hämnas på borgare och rasister och göra mina vänner glada. I min första bok, Bollkastaren, ville jag hänga ut tidigare arbetsgivare. Eftersom ingen av dom brydde sig så ville jag den här gången ge mig på de mest lättstötta och rättshaveristiska personerna jag kände till: Sverigedemokrater.

2. Längst bak i Han åt mitt hjärta finns en litteraturlista på 22 böcker och två skivor som på något sätt figurerar i texten. Med skrivandet som ursäkt kan jag motivera att lägga 200 spänn på ett 63 sidors häfte med ordförande Mao-Tse Tungs dikter.

3. Det är roligt att snöa in på saker när och när man gör reseach så hittar man ofta konstig information. Om jag inte hade skrivit boken hade jag kanske aldrig fått veta detta fakta om Lenin:

”Björnen Lenin bodde en lång tid i den Sibiriska urskogen. En general gav sig ut för att fånga björnen. Han satte ut en tunna vodka i skogen, Lenin drack upp den och blev full. Den ryska generalen fångade då in honom och tvingade honom att resa runt jorden och dansa för honom. Till slut rymde Lenin-björnen, blev en människa, och nu hämnas han på alla världens generaler.”





söndag 19 maj 2013

Ögon i hans pung, ägg mellan hennes skinkor

Nu för tiden är det vanliga, om man vill bekänna sina mörka sidor, att skriva en självbiografi. Kan man inte skriva själv så kan man skriva tillsammans med en journalist. Man kan skriva om missbruk, besvärlig uppväxt eller att man legat med kungen. Det finns tack och lov andra sätt att närma sig sitt inre och det man kan hitta där. Till exempel kan man göra som Georges Bataille gjort i sin bok Ögats historia från 1928. I Ögats historia ägnar sig två ungdomar åt sexuella lekar och mord. De ger sig hän åt bisarra ingivelser och hela tiden återkommer fuktiga glober: ögon, testiklar och ägg. Urin är även ett genomgående tema då det knappast kan låta bli att kissa på varandra. I sista kapitlet redogör författaren (eller berättaren) för de psykologiska orsakerna som kan ha legat bakom symboliken i historien. Om man väljer att tolka berättaren i sista kapitlet som författaren själv (vilket egentligen inte alls är självklart) kan man se boken som en bekännelse. En bekännelse av människan mörkaste tankar, kryddat med en rejäl dos tourettes syndrom. Det är oändligt mycket mer spännande sätt att närma sig mörkret och bearbeta det än via rutinmässigt skrivna självbiografier.
Jag hittade mitt exemplar av Ögats historia second hand för 25 kronor och läste ut den på en eftermiddag. Helt klart värt! Den är bisarr, äcklig och intressant, dvs. allt man kan önska sig av en bok!

onsdag 15 maj 2013

Författarnas författare

Så nu var jag klar. Bredvid mig ligger Roberto Bolanos 2666 i all sin tjockhet. Innan jag läste den var mina känslor inför den: förväntan, respekt och nyfikenhet. Efter jag läst den är känslorna: tillfredsställelse, förundran och glädje.
2666 är en helt fantastisk bok det vill jag göra klart från början. Den är spännande, otäck och krävande men samtidigt lekfull, rolig och djup på det sättet att det känns som om den är en hemlighet mellan mig och författaren.
Det var tydligen Bolanos idé att dela upp bokens fem avsnitt till olika böcker. Ett beslut han tog för att kunna ge sina barn ekonomisk trygghet efter att han dött. Arvingarna beslöt dock att släppa verket samlat och det var en faslig tur. Delarna skulle nog uppfattas som allt för skilda om de inte satt samman. Även de nu sitter ihop får man ofta tänka sig dess samband. En ytlig läsning skulle säga att sambandet är den mexikanska gränsstaden Santa Teresa som sjunkit ner i ett mörker av våldtäkter och kvinnomord (del fyra "Brotten" handlar mest om detta och är fruktansvärt obehaglig läsning). Vill man så kan man dock hitta andra teman i boken. Ja, man kan hitta hur mycket som helst egentligen. Det är en enorm roman om tiden, historien, litteratur, Mexiko, Tyskland, akademiker, mördare, människor och hur de relaterar till varandra. Eftersom Bolano var vänsterintellektuell (troskist, anarkist) och det är en position jag känner mig hemma med så läser jag in kritiken, eller beskrivningen, av kapitalismen som ett genomgående tema. Det sägs att Bolano visste om att han skulle dö när han skrev boken och det är ett hård dom han lämnar efter sig med detta sitt sista verk.

Ska jag skriva något om Bolanos stil? Den är som vanligt både exakt och svävande. Om man har något intresse av litteratur och skrivande så tror jag det är svårt att inte fascineras av hans hantverk. Flera gånger kommer jag på mig själv med att tänka att fy fan vad den formuleringen satt eller men vad gör han nu? Hur kan han komma undan med det där? Bolano är kanske författarnas författare, men till skillnad från musiker som gör musik för sina kollegor så tror jag att många kommer finna en pervers njutning i hans böcker.
Jag måste slutligen bara dela med mig av ett exempel.

"Men det hade funnits en obelisk en gång, när Santa Teresas stadsgräns gick längre in och Casa Negras var ett så att säga fristående samhälle. En obelisk av sten, eller rättare sagt tre stenar ovanpå varandra som bildade en figur som med lite fantasi eller humor kunde betraktas som en primitiv obelisk eller en obelisk ritad av ett lite barn som nyss lärt sig teckna, en monstruös bebis som bodde utanför Santa Teresa och vandrade runt i öknen och åt skorpioner och ödlor och aldrig sov."

Genom att flyta in och ut i sina karaktärers medvetanden kan han mitt i en realistisk och saklig beskrivning slänga in guldkorn som detta. Jag återvände gång på gång till den här meningen. Det är inte bara en beskrivning och förklaring till namnet på en by eller tre stenar på varandra, det ryms så mycket mer i detta. Jag ryser när jag tänker på jättebabyn i öknen som aldrig sover. Jag vill läsa mer om den, men som så många gånger lämnas jag med min fantasi och känslan av att fy fan vad detta är bra.

torsdag 9 maj 2013

Min bästa bibliotekarie

Vi har alla en bibliotekarie i oss och här låter Danzig honom komma ut. Han har många varulvshistorier, alla dokumenterade, alla sanna...


måndag 6 maj 2013

Vad biblioteken får läsa

Bibliotekstjänst har just kommit med sitt omdöme av boken. De håller väldigt hårt i rättigheter och blir arga om man publicerar deras omdömen någonstans där de inte får betalt för läsrättigheter. Detta bryr jag mig inte det minsta om men jag klipper ändå bort mitten eftersom det ändå mest var ett referat av handlingen. Det som blev kvar är då detta:

I bibliotekarien Viktor Algrens andra roman injiceras politisk aktivism i det ockulta. Romanens Viktor är en ensamvarg som fyller livet med litteratur. Men någonting är på väg att hända. (...) Sexualitet, hat och kärlek genomsyrar allt och levereras intelligent med ett effektivt språk. Genreblandningen skulle kunna ha blivit spretig och för ambitiös men fungerar väldigt väl. 
- Erika Johansson.

 Tack Erika!

fredag 3 maj 2013

En ny recension

På Socialist Simons blogg kan man nu hitta en recension av Han åt mitt hjärta. Det är lite spoiler alert på den men den är väldigt positiv. Jag försöker att ta åt mig av det positiva och inte haka upp mig på invändningar. Men det är svårt, ack så svårt. Jag säger till mig själv att det är er text nu. Min intention är precis lika giltig som era tolkningar. Dock sitter jag inne på en del saker som ni kanske inte gör. Som detta:


tisdag 23 april 2013

En genial bok

För ett par veckor sedan kunde man hitta ett exemplar av Ronnie Busks roman ÄnglaskuggorBokbörsen. Nu finns det inga kvar för det som fanns har jag köpt. Det är till er stora olycka ty det är en helt fantastisk bok. Men den goda nyheten är att ni kan låna den av mig eller på något välsorterat bibliotek.
Ronnie Busk var en ligist av den gamla skolan och han tillbringade (enligt de få källor jag hittat) en hel del av 60-talet på olika anstalter. Han är tydligt inspirerad av Jean Genet och brotten och homosexualiteten är även temat för Änglaskuggor. Hans huvudpersoner är unga män som stjäl bilar, slåss med kniv och tar knark. Det är en, ur samhället sett smutsig historia, fylld av våld, ångest och orättvisor. Ronnie ser dock andra saker. Han ser det vackra i de oregerliga ungdomarna. De är änglar i sin värld, okuvliga och uppriktiga till skillnad från anstalternas och rättsväsendets hycklare. Samhället vägrar se samspelet mellan brottslingar och rättsväsendet, hur de lever på brottslingarna och inte tvärt om. Samhällets godhet finns bara om det samtidigt kan måla ut några andra som onda. Dessa onda personer är de utslagna ungdomarna som Ronnie tillhör och försvarar. Skillnaden är att poliser, Svensson och advokater är hycklare. Detta är en inställning som rymmer mycket sanning även den inte erbjuder så många lösningar. Men det är inte heller det Ronnie vill. Han beskriver en verklighet och han gör det konsekvent och sitt perspektiv. Och det är bra. Riktigt bra.
Homosexualiteten är det andra temat i boken. Den pendlar också mellan det mörka, smutsiga, farliga och det vackra och underbara. Ronnies språk är riktigt grovt och han tvekar inte för att vara grafisk i sina beskrivningar. I mitt tummade och fläckiga exemplar av boken har någon tidigare läsare även gjort hundöron vid de mest explicita akterna. Det är ett helt gäng och för en gångs skull låter jag hundöronen vara kvar. Vid bokens enda heterosexuella samlag har den tidigare läsaren dock inte vikt något blad. Det är rätt kul tycker jag.
Den annan sak jag gillar är att Ronnie leker med formen. Den är skriven i ett "jag-perspektiv" men det är inte konsekvent, när det behövs följer han istället andra personer. Han hoppar i tiden, fram och tillbaka som det passar, leker med minnet. Ibland fastnar han i resonemang och snöar in på änglar, djävlar, pärlor och utvecklar skoningslöst sina resonemang. Det skadar inte heller att hans språk är en blandning mellan 50-tals söderslang och gamla testamentet. Det är svårt att tänka sig att detta är en debutroman.
Ronnie har förutom Änglaskuggor skrivit i antologin 13 interner och skrivit manus till filmen Stortjuven. Dessa måste genast kollas upp.

fredag 19 april 2013

Barnförbjudet

Jag har väntat på den och nu kom den: en jämförelse mellan min bok och boken Udda verklighet av Nene Ormes. "Som en barnförbjuden Udda verklighet med en touch av det folk önskade att fifty shades kunde erbjuda. Haha!". Läs hela recensionen hos Feuerzeug

Här följde tidigare ett kanske lite förvirrat inlägg om att jag vid ett svagt ögonblick kunde ha förolämpat Nene och vilka följder det kunde ha fått. Jag skickade en länk till henne och fick genast ett trevligt svar. Därför känns det bäst att plocka bort allt jag skrev. Nu känner jag mig lite dum och lite paranoid en känsla som man som författare nog får leva med.

måndag 15 april 2013

Våndan av recensioner

Så nu har den äntligen kommit. Tiden då läsarna ska tycka till om det man har skrivit. En fruktansvärd tid och en underbar tid, en tid av ångest och av glädje. För mig är hela processen av skrivandet just dessa kast mellan hopp och förtvivlan men det blir aldrig lika tydlig som när det kommer till recensionerna. Jag blir så glad av att bli läst att det nästan är löjligt och en recension betyder att någon har läst och dessutom tänkt kring boken! Samtidigt vaktar jag min text som en grälsjuk drake vaktar skatten. Hur vågar någon TYCKA så om det jag har skrivit?! Men det är såklart därför boken har skickats ut till bloggar och tidningar. Författaren har gjort sitt och om hen inte lyckades förklara det hen ville i texten så ligger ansvaret helt på hen. Nu är det försent. Det blev det som det blev och det är fritt fram att tycka. Min intention är inte mer giltig än din tolkning. Det finns dock många som inte kan hålla sig till de där reglerna, läste om nån som sköt sin bok med revolver och skickade den till recensenten som sågat den. Vackert. Samtidigt är det socialt och offentligt självmord.

Nu kan jag inte hålla mig länge: här kan ni läsa en recension! Jag bugar mig för Swedish Zombie- bloggen och tackar för de fina omdömet.

Så till den andra våndan av recensioner. Att skriva om någon annans verk. När jag började skriva om böcker här så bestämde jag mig för aldrig såga någon. Eller om jag ska vara negativ så ska det vara av en väldigt bra anledning. Därför kommer det ingen recension av den nya romanen om Göteborgskravallerna 2001 som just har släppts.

onsdag 10 april 2013

Barnets ännu helt genomskinliga skalle

Ibland (ganska ofta) kommer jag över oväntade och oförväntade böcker. Den av dessa är "För pås-seende. Berndt Pettersons collage och bokstavskonst". Jag hade inte hört talas om denne Berndt innan. Boken består av en grundlig genomgång av hans konst med kommentarer och faksimil. Bisarra installationer, kupper, kollage, burkar och påsar. Inspirerat av dadaism, popkonst och ready-made-tekniken. Det är lekfullt, då och då politiskt, otyglat och kreativt. Det roliga var att min första tanke var att det måste vara ett påhitt, att hela konstnärskapet och boken var ett påhitt. Att Berndt aldrig existerat. Så var dock ej fallet. Men jag är efter att ha läst lite mer i boken övertygad om att Berndt hade tyckt det var väldigt roligt om han fått veta att jag trodde att hans konstnärskap var ett påhitt av andra konstnärer. Meta. Är iallafall glad över att denna min lucka i allmänbildningen har täppts igen.

Eftersom jag inte pallar släpa fram min skanner för att kunna visa er ett smakprov så bjuder jag istället på ett utdrag ur en dikt av Göran Sonnevi som Berndt baserat en bild på. Ruggigt bra!

Barnets ännu helt genomskinliga skalle / med träd av susande ådror,  / nerver, allt tunnare / i den nästan färglösa rymden / har inget skydd // Det ropar på ett språk som inte kan finnas / Det ropar med / de nakna kompetenserna till språk // Det biologiska och kemiska kriget / bränner ner / den oavslutade hjärnan // Om barnet föds får vi lära oss / tala den oföddes språk

ur
DEN OFÖDDES SPRÅK /Göran Sonnevi

tisdag 9 april 2013

Slutna rum

Boken "Slutna rum" av Jennifer Egan är lite av ett mästerverk. Den utspelar sig på flera olika berättarnivåer, perspektiven skiftar, författaren leker med läsaren. Spänningen hålls upp genom att man inte vet vem som berättar och hur de olika rösterna förhåller sig till varandra. Läsaren blir ständigt överraskad av det verkligt skickliga romanbyggandet. Själva historierna (en kurs i skrivande på ett hårt amerikanskt fängelse, en loser isolerad på ett förfallet renoveringsobjekt till slott i Europa och en historia till som jag inte tänker avslöja) är var för sig intressanta men tillsammans blir de genom sina kopplingar än bättre. "Slutna rum" seglar direkt upp som en favorit bland fängelselitteratur (bland Dostojevskijs "Döda huset" och "Grundbulten")

Det var flera veckor sedan jag läste den här boken och jag har inte kunnat ta mig för och skriva om den trots att jag uppskattade den. När jag funderar på varför så går en fruktansvärd sanning upp för mig: jag har blivit väldigt kräsen. Det spelar inte så stor roll hur fint hantverk det är eller hur överraskande vändningarna är. Efter jag slutat läsa vet jag att det var en bra bok som jag uppskattade men berättelsen dröjer sig ändå inte kvar. Hur bra det än är så var det bara förströelse. Författaren har suttit på sin kammare och hittat på allt för att underhålla. Behjärtansvärt men jag saknar ett större ärende, jag saknar engagemang frågeställningar som lever vidare efter jag slagit ihop pärmarna. Jag funderar på om det är såhär man känner sig efter att ha läst den senaste svenska deckaren. Det är visst inget fel att läsa bara för underhållningens skull (och då borde man läsa "Slutna rum") men för mig duger det inte längre. Jag erkänner att jag är pretentiös.

fredag 5 april 2013

Ett vackert ögonblick

En vän från Norrland säger till mig att om man skrattar åt "Äldreomsorgen i Över Kågedalen" så kanske man inte ska läsa sånna böcker. Att det är en försvarsmekanism som folk tar till när de inte förstår. Bara som en kommentar till föregående inlägg. När jag själv är grinig håller jag med.
Nu när jag är helt klar med boken så kan jag tycka att det är väldigt fascinerande hur författaren leker med läsaren. Att han lyckas frammana en slags sympati för karaktärerna till slut. Att han lyckas få en att känna sympati för en karaktär som efter allt att döma är ondskan själv. Hur man automatiskt och reflexmässigt söker efter identifikationspunkter i det man läser att man får sympati för Morfar. Det är en stor mindfuck som definitivt gör "Äldreomsorgen..." läsvärd.

Kan även notera att graffitiprofessorn Staffan Jacobsson skriver lite om "Han åt mitt hjärta" på sin blogg Konst och politik. Hittar ni hans bok "Dialog om frihet", som handlar om den heta sommaren i Lund 1968, så kan jag rekommendera den varmt! Staffan är del av en verklighet som är mycket finare än den de flesta av oss lever i. En verklighet där pengar saknar värde, kreativiteten flödar och alla är konstnärer. Rent politiskt finns det många saker som är problematiska med den anarkistiska inställningen till samhället, ofta brister den i förklaringsmodeller och kan lätt bli individualistisk. Men på många sätt är den också fantastisk.
I Lund har jag spenderat många timmar med Staffan på bokcafé India Däck, talades om allt möjligt. En gång kom en annan äldre man in när vi diskuterade och började orera om hur fint det var att Staffan (professor, författare, konstnär, 60+, barnafar osv.) lärde mig (20+, A-kurs student, noll koll) saker. Blixtsnabbt säger Staffan att: "vi lär varandra saker. Jag ser honom som min jämlike". Det ögonblicket har betytt väldigt mycket för mig. Ett så självklart antiaktoritärt ögonblick som gick rakt in i hjärtat. Det kan mycket väl vara den inställningen och mitt möte med den anakistiska kulturen som gjort att jag över huvud taget vågade börja skriva böcker. När jag är 60+ hoppas jag att jag kan vara ett så klockrent föredöme.

lördag 30 mars 2013

Ska jag gilla det här?

Äntligen har jag tagit tag i ett projekt som jag länge gått och dragit mig för, nämligen att läsa Nikanor Teratologens "Ädreomsorgen i Över Kågedalen". Den har hängt över mig som ett ruttet äpple som bara väntar på att falla ner och med ett stänkande "klafs" träffa mitt huvud. I över tio års tid har den återkommit, tagits upp till diskussion och rekommenderats mig på ett sätt som få andra böcker har gjort. Den har utan tvekan sina hängivna supporters (jag tror dock inte att någon tjej någonsin har rekommenderat den hittills - men det kanske inte betyder något).  Någon gång har jag till och med tagit upp Vertigo förlags pocket upplaga och försökt läsa. Men jag tyckte den var för ful tror jag, omslag, sättning och den bisarra dialekten gjorde den oläsbar. Därför blev jag glad när det kom en ny utgåva med linneband och illustrationer, SKITSNYGG. Under min läsning har jag fört en SMS-konversation med ett stort fan. Såhär har det låtit:

G: (...) Som du märker är texten väldigt tung men fatastisk och dialekten gör det svårt, alla ord står inte med i ordförklaringarna. Att googla de man inte begriper är att rekomendera. Författaren är fantastiskt beläst.

G: Har nu läst Han åt mitt hjärta, imponerad! Mycket blod, XXX fick så han teg! Men vill du bli konsulterad nästa gång du skriver om XXX? Plågad av Teratologen?

JAG: Tackar! (...) Jag kan inte direkt säga att jag plågas av Teratologen, berättarperspektivet omöjliggör all trovärdighet och allt engagemang för för någon "karaktär". språket omöjliggör även det mesta av flytet i läsningen. men det är intressant ändå, många roliga ord och dråpliga scener. den är i sanning bisarr.

G: Teratologen manar till långsam läsning med eftertänksamhet och tid för många skratt. De litterära referenserna är ju otaliga.

JAG: Jag ställer mig tveksam till skrattet som reaktion. vad skrattar man åt? det groteska och förbjudna kanske. men om man redan tycker det är ok att skriva vad man vill? Vad återstår då?

G: Jag är också ganska tveksam till vad jag själv skrattar åt, det otroligt bisarra utflippade, Teratologens oändliga fantasifullhet. Sjuk humor, man måste vara ganska magstark för att palla med det och framförallt inse att "morfar utgör hela världens ondska i en person" Klippet jag rekommenderar (se nedan) är sevärt. (...)

JAG: (...) jag tycker nog att det mest är det partier och teman som inte är typ slapstick "humor" som är de bästa. där man anar något slags allvar. men visst ska det vara buskis så tar jag morfar före stefan och krister när som helst...

G: (...) Har aldrig gjort buskiskopplingen, det känns ju som texten är skriven för den som är väldigt jordnära i de lokala och vulgära partierna samtidigt för den som är så övermänskligt bildad att denne är med på de avancerade referenserna. Den speciella relationen mellan morfar och pyret är på många sätt fantastiskt skildrad. När jag var i Norrland förra sommaren körde vi förbi hus där det såg ut som morfar bodde...

JAG: Jag tvivlar inte på att han är bildad men det kräver ju inte direkt så mycket att referera någon mening här och där av Nietzsche och andra berömdheter. bildad är väl när man väl när man har vertygen till att analysera och dra egna slutsatser av sin kunskap samt tillämpa den på verkligheten. äldreomsorgen skrapar bara på ytan genom sina referenser, hade kunnat skrivas med google och wikipedia.

Och där är vi nu. När jag skriver ner vårt samtal kan jag känna att jag kanske är lite hård mot boken. Men jag känner att det behövs en tredje position. Enligt klippet som det refereras till så älskar man den (om man gillar avancerad litteratur och "har förstått") eller så hatar man den (om man är moralistisk kristen puritan). Jag försöker att komma undan den polemiken, moralisterna har jag inget gemensamt med men sorry, jag kan inte säga att jag älskar den heller. Jag är glad att den finns, eftersom den är så speciell, men jag kommer nog aldrig läsa uppföljaren.



onsdag 27 mars 2013

Första orden om boken

Det finns en speciell sorts tomhet som drabbar en när man precis avslutat något stort och krävande. Tomheten av att inte veta var man ska lägga all sin tid, sina tankar och sin energi. Man bara går runt och vet liksom inte var man ska ta vägen. Så är det för mig nu. I brytpunkten mellan boksläppet och tiden då det börjar trilla in mail, mess och kommentarer från de som läst klart. Vänta på recensioner, vattna blommor, kolla mailen, skura golv. Blir snart tokig nog av alla oförlösta tankar att jag börjar skriva något nytt.

"Han åt mitt hjärta" finnas att köpa hos bokus nu! Adlibris har tydligen internt datastrul och kan inte hämta uppgifterna om den hos bokrondellen som distribuerar. Vet inte om den kan beställas där eller om man måste vänta till de fixat sina problem.

"Homosex!", stod det. Typ den första kommentaren på boken som jag fick via SMS. Haha, det gör mig glad även det är lite fel. Visst stämmer det att jag delvis inspirerats av Yaoi kulturen men homosexualitet är knappast det bärande temat. Eller det är en poäng med att jag inte gör en poäng av det. Mina karaktärer får ligga som de vill. Sexualiteten får inte vara så fri som den vill i den riktiga världen men när jag får bestämma gäller andra regler.




onsdag 20 mars 2013

Referenslistan

Det var många som kommenterade att jag hade med en låtlista i "Bollkastaren" när den släpptes. Jag tyckte det kändes självklart eftersom musiken var en så viktig del i den perioden för mig. Sen är ju musik också det mest nostalgiska uttrycket. Jag flyttas ofta tillbaka i tiden när jag hör låtar jag lyssnat mycket på under speciella omständigheter. När man läser om böcker eller studerar tavlor handlar det mer om att upptäcka nya sidor, musiken däremot går rakt in i hjärtat utan vidare analys.
Hur som helst var det lika självklart att ha med en referenslista till den nya boken eftersom den rör sig mer kring litteratur och berättarens besatthet av böcker. Så nu tänkte jag att jag skulle dela med mig av den. Egentligen ville jag fota av hyllan där alla dessa böcker står men min mobilkamera har dött efter att telefonen föll från tredje våningen.
Läste förresten precis ut romanen "Morgon i Jenin" av Susan Abulhawa som också hade en refrenslista. Ett habilt romanhantverk om ett angeläget ämne som jag säkert tror har sina läsare där ute. Själv måste jag dock hålla Jean Genets "Prisoner of Love" som den bästa boken skriven om Israel och Palestina tillsammans med Amos Oz "En historia om kärlek och mörker". Det är två böcker som kommer att följa med mig genom livet och läsningen som två hickande hundar med granskande blickar.
Så här är den i alla fall, referenslistan, allt är sjukt bra så läs, lyssna och titta på allt om ni inte redan gjort det, det mesta är ju klassiker. Har ni koll på det så kommer ni säkert gilla "Han åt mitt hjärta".

Referenslista:

Belle and Sebastian - The boy with the Arab Strap [Ljudupptagning] / Belle and Sebastian. - 1998

Bengtsson, Frans G., 1894-1954. - Röde Orm / av Frans G. Bengtsson. - 1979 [1946]. - ISBN: 91-1-791702-6 (inb)

Bosch, Hieronymus, ca 1450-1516. - The Garden of Earthly Delights : Hieronymus Bosch / [ed. by] John Rowlands. - 1979. - ISBN: 0-7148-2015-6

Brecht, Bertolt, 1898-1956. - Jag behöver ingen gravsten : dikter 1917-1956 / Bertolt Brecht ; i urval av Lars Bjurman och Jan Hammarlund ; [översättningar: Anders Aleby …]. - 1998. - ISBN: 91-7139-392-7 (inb)

Carroll, Lewis, 1832-1898. - Alice i Underlandet / Lewis Carroll ; i översättning av Åke Runnquist ; med ill. av Tove Jansson. - 1983 - [Ny utg.]. - ISBN: 91-48-50776-8 (inb)

Castro, Fidel, 1926-. - Historien skall frikänna mig / Fidel Castro ; med en introduktion av Sven Wernström ; [översättning av Beatriz Díaz de Hellgren och Sven Wernström]. - 1968

De Quincey, Thomas, 1785-1859. - En engelsk opieätares bekännelser : [en odödlig klassiker om hemliga njutningar och helvetiska kval i 1800-talets England] / Thomas De Quincey ; översättning och efterord: Leif Jäger. - 2002. - ISBN: 91-88812-75-8

Dostojevskij, Fjodor, 1821-1881. - Döda huset / Fjodor Dostojevskij ; övers. från ryskan av Hjalmar Dahl ; [orig.-illustr. av Avigdor Arikha]. - 1970

Dostojevskij, Fjodor, 1821-1881. - Brott och straff / Fjodor Dostojevskij ; övers. av Hans Björkegren. - 1983 - [Ny utg.]. - ISBN: 91-46-14473-0 (inb)

Estés, Clarissa Pinkola. - Kvinnor som slår följe med vargarna : myter och sagor om vildkvinnans arketyp / Clarissa Pinkola Estés ; översättning: Gunilla Lundborg. - 1994. - ISBN: 91-46-16580-0 (inb)

Genet, Jean, 1910-1986. - Matrosen och stjärnan / Jean Genet ; översättning av Nils Kjellström. - 1956

Joyce, James, 1882-1941. - Ulysses / av James Joyce ; översättning: Erik Andersson. - 2012. - ISBN: 978-91-0-012123-5 (inb)

Kafka, Franz, 1883-1924. - Processen / Franz Kafka ; översättning och kommentarer: Hans Blomqvist, Erik Ågren. - 2001. - ISBN: 91-7742-187-6 (inb)

Lehane, Dennis, 1965-. - Ett land i gryningen / Dennis Lehane ; översättning av Ulf Gyllenhak. - 2009 - [Ny utg.]. - ISBN: 978-91-7429-047-9

Lerin, Lars, 1954-. - Mellan husen : bilder från Lofoten / Lars Lerin. - 2008. - ISBN: 978-91-27-11661-0 (inb)

Marighella, Carlos. - Liten handbok för stadsgerilla / Carlos Marighella. – 1970

Murakami, Haruki, 1949-. - 1Q84. Bok 1, April-juni / Haruki Murakami ; översättning från japanska: Vibeke Emond. - 2011. - ISBN: 978-91-1-302308-3 (inb)

Nationalteatern. - Kåldolmar och kalsipper [Ljudupptagning] / Nationalteatern. – 1976

Odstedt, Ella, 1892-1967. - Varulven i svensk folktradition / av Ella Odstedt. - 2012 - Utök. nyutg. / [översättning: Peter Jackson (latin) … ; illustrationer: Timo Ketola]. - ISBN: 978-91-978751-1-0 (inb)

Ovidius Naso, Publius, 43 f.Kr.-17 e.Kr.. - Metamorfoser / Publius Ovidius Naso ; originalets text i urval med svensk översättning [av Erik Bökman ; redigering inledning och kommentar av Per Erik Wahlund]. - 1998 - 1. pocketutg.. - ISBN: 91-27-06905-2

RAF: stadsgerilla / urval och förord: Bo I. Cavefors ; översättning från tyska: X. - 2009. - ISBN: 978-91-7327-030-4

Rowling, J. K., 1965-.. - Harry Potter och fången från Azkaban / J. K. Rowling ; översättning av Lena Fries-Gedin. - 2001. - ISBN: 91-88877-44-2 (inb)

Södergran, Edith, 1892-1923. - Samlade dikter / red. av Gunnar Tideström ; med inledning av Hagar Olsson. - 1950 - 2. uppl.

Voltaire, 1694-1778.. - Candide / François Voltaire ; [översättning: David Sprengel]. - 1997 - [Ny utg.]. - ISBN: 91-88680-46-0

fredag 15 mars 2013

Boken har kommit och den är så jävla snygg!

Känslan alltså! Känslan av att hålla en bok man har skrivit i handen för första gången. Makalöst! Bilden gör den inte riktigt rättvisa, svärtan kom inte riktigt fram med det tonade "solnedgångs-filtret" på telefonen, men jag kan garantera att den verkligen är demonisk i verkligheten. Jag är riktigt nöjd och nu ska det bli extremt roligt att höra vad folk tycker om den.


Nu börjar nästa fas då den ska börja spridas. Förlaget tar hand om nätförsäljning, bibliotek och försäljning till diverse bokkaféer. Själv har jag också ett helt gäng böcker som jag kan göra vad jag vill med. Hatar tanken på att ta betalt av vänner och bekanta så ni som läser detta och känner mig får gärna erbjuda er att betala lite självmant.

Boken släpps officiellt den 23 mars och kommer kosta typ 70 kronor hos nätbokhandlarna.

Nu till något roligt! De som vill läsa och skriva om boken kan få ett recensionsexemplar skickat till sig. Ju fler som skriver desto bättre. Förlaget kommer att maila ut förfrågningar och skicka böcker till lite utvalda ställen men om man vill så kan man även höra av sig till mig så ordnar jag en bok. Ta chansen ni som bloggar, jag lovar att ni inte läst något liknande innan. Så skicka gärna ett mail med adress!

Nu ska jag fan dricka champange!



tisdag 12 mars 2013

Billiga böcker?

Det nya med bokrean är att inte alls uppskatta bokrean. Måste säga att jag också tyckte det var roligare när det var bokhandlarnas grej och inte förlagens. Nu för tiden blir jag mest irriterad över att jag köpt en massa böcker till fullpris som sedan reats ut innan jag hunnit läsa. I år beställde jag "Om en vinternatt en resande" av Italo Calvino för hundra spänn mer veckan innan. Nu står den i bokhyllan och glor på mig. Hur bra den än kommer att vara så kommer den ha svårt att vara något mer än årets felköp. Men för er andra är den ett tips. Precis som Bolanos "Amulett" och Henry James "När skruven dras åt".
En fördel är ju dock att det onekligen är tidsbesparande när det räcker med att kolla in en internetbokhandel för att se vad som bjuds. Fast jag hittade "The Art Of War" av Sun Tzu på Akademi bokhandelns rea i lördags. Det var en version i någon slags stilig sidenbindning, dock var jag ganska full och lät tillfället slippa undan. Dont´t shop drunk!

fredag 8 mars 2013

Förlaget hypar!

Nu är det officiellt! Pluribus förlag har lagt upp en blänkare om boksläppet, läs här! Passa även på att kolla in förlagets andra böcker. Mycket bra där!

söndag 3 mars 2013

Hur man får en bok tryckt

Det är ingen konst att få en bok tryckt om en har lite pengar. För att en gång för alla skingra mystiken kring objektet bok ska jag här beskriva exakt hur enkelt det är.
Först måste du fundera på hur många exemplar av boken du tror du kan göra dig av med. Ska du trycka många böcker så rekommenderas det danska tryckeriet Norhaven. Där trycker du förslagsvis pocket eller storpocket. Minsta upplagan är på 1000 exemplar men det kostar bara ett par tusenlappar till att få 2000 exemplar. Det kostar mellan 16 000 och 28 000 dvs. mellan 8 och 28 per bok. Ibland kan det kanske vara värt att trycka 1000 exemplar istället för 2000 om man inte vill sitta med källaren full med böcker. Värt att veta är också att du oftast får 200 böcker extra (dvs. 1200 alt 2200 ex), vet inte om de har svårt att stänga av maskinerna i tid eller om de inte vill risker att kunna leverera för få böcker.
Vill du trycka färre böcker anlitar du ett tryckeri som jobbar med print on demand teknik. Då kan du trycka mycket färre böcker men till ett högre styckpris. Det bästa jag hittade när jag letade runt var Jelgava printing house. Där väljer du istället att trycka i hundratal. Men det kan vara en poäng att minst trycka ett par hundra böcker. 200 kan kosta 8000 kr och 400 ex 12000. Att kika runt bland deras exempel och skicka en prisförfrågan är mycket enkelt. Tänk på att privatpersoner betalar skatt direkt till tryckeriet och saknar du organisationsnummer så kommer ca 20% skatt att tillkomma.
Nästa steg är att skriva på kontraktet de mailar till dig samt betala in pengarna på deras konto. Betalningen sköter du enkelt via din internetbank.
I nästa steg laddar du upp två PDF-filer på tryckeriets FTP-server. Det är inte mer komplicerat än att bifoga en fil till sin mail.
Så efter två veckor och 2-3 dagars frakttid så har du böckerna hos dig. Klart!

Som ni kanske anat är detta den enkla biten av ett boksläpp. Det svåra är att får personer att veta om att din bok är släppt och att de kanske är intresserade av att läsa den.

onsdag 27 februari 2013

You can´t imagine how much fun were having

Minns ni barn, förra veckan, ja då var det inne att göra en så kallad "Harlem Shake". Glad som jag var, och antifascist, tog jag med mig min finaste plastkaktus (se slutet!) och spindelmannenbalaclava och gav mig ut för att vara en del av fenomenet. Vi samlades vid vattentornet Patronen (för malmöbor mer känt som "Kuken" eller "Malmökuken") och shakade loss för visa på vilket kaos det kommer bli om rasistsekten SDL vågar sig till Malmö och samtidigt driva med oss själva. På söndagen skulle den klippas ihop.
Men på lördagen kom bakslaget, Dagens Nyheter dödförklarade Harlem Shaken och förklarade att den nu mer var "ute". Katastrof! Innan den ens hade klippts ihop var videon för gammal! Först blev jag förfärad men sedan förstod jag att detta kan vara papperstidningarnas nya roll. Eftersom de är för långsamma för att plocka upp trender och fenomen så kan de istället vara först med att dödförklara saker! Som en lite ogin hämnd för att saker sker utanför deras kontroll och övervakning. Eller om man funderar på det så räcker det kanske med att de skriver om det eftersom det verkligen är ett tecken på att det är över.
Med det sagt så kommer den här och nu har den varit ute så länge att den förmodligen har blivit inne igen (som chattroulette ungefär).



Jag skulle vilja skriva att inga djur skadades vid inspelningen men någon eldade på räven med en brinnande sprayburk.


söndag 24 februari 2013

Att dela en flaska absint med sin förläggare

Att få chansen att yttra orden jag ska luncha med min förläggare är förmodligen en av de starkaste drivkrafterna bakom de flesta författarskap. Det ligger något magiskt i det, de uppfyller en dröm och bekräftar en författaridentitet på ett sätt som få andra saker gör. Rent politiskt tycker jag att det mesta vi idag bygger vår identitet på är kontraproduktivt och hämmande. Må det vara parförhålladet eller äktenskapet, vår titel eller arbetsuppgift, konsumtionsmönster, subkultur etc. Oavsett det så har jag själv ändå ansträngt mig mycket för att få chansen att yttra just den magiska frasen: jag ska luncha med min förläggare. 

När Bollkastaren skulle ges ut ställde jag som krav att jag skulle bli bjuden på lunch av någon från förlaget. Ett ganska ödmjukt krav i och med att jag snarare fick gå in med pengar i det projektet än att jag fick betalt. Men jag fick min lunch och kunde förnöjt pilla in frasen i samtal under flera dagar (vad gör du nästa vecka? - Då ska jag luncha med min förläggare. Vad gjorde du igår? - Då lunchade med min förläggare osv.)

I fredag fick jag istället chansen att dela en flaska absint med min förläggare. Jag fick även möjligheten att stoppa min förläggare från att kasta en gatsten genom ett skyltfönster. Det var en trevlig kväll även jag inte fick chansen att rädda min förläggare från att bli biten i ansiktet av en professor i metafysik. Jag kanske inte har helt en distans till min förläggare som många andra författare har. Men när jag hör om min granne som just ska släppa en roman om Göteborgskravallerna 2001 (släpps i mars - självklart kommer jag att skriva om den här) och hans problem med förlaget så blir jag ändå nöjd. Titeln är inte den han tänkte och omslaget är också helt fel. Självklart diskuterar jag sånt med mitt förlag men principen är ändå alltid att jag själv har sista ordet. Det hade jag förmodligen inte haft jämnt emot ett större förlag som investerat mer pengar i att göra en produkt av mina ord. Dessutom: vad är fetast? En middag med någon vars relation till dig bygger på ekonomiska faktorer eller ett jämlikt möte över en flaska starksprit och tal om Adornos syn på borgerliga intellektuella?

tisdag 19 februari 2013

Efterlysning!!!

I helgen fann jag Mervyn Peakes Titus Tronföljaren samt Slottet Gormenghast på Emmaus. De kostade 50 kr men det visade sig vara ett kap eftersom den enda som säljer hela triologin på bokbörsen tar 890 kronor för dom. Men nu saknas ju tredje delen för mig, Titus rymlingen. Samlingen måste ju vara komplett. Kan egentligen inte tänka mig att lägga så mycket pengar på den, men jag har aldrig sett dom svenska innan så de är förmodligen dyra när de dyker upp. De finns i alla fall billigt på engelska för de som vill läsa dom. Kanske får jag ha sista delen på engelska, men de skulle kännas som ett nederlag. Hittar någon Titus rymlingen inbunden på svenska så hör av er!
Hur är första boken då? Sinnessjuk. Hittills har den ägnat 100 sidor åt att beskriva slottet Gormenghast och alla sjuka existenser som finns där i. Det är ganska underhållande faktiskt. Jag hade älskat den som högläsning när jag var liten. Det är rum fyllda med vita katter, udda ritualer och elaka kökschefer. Allt tyder på att resterande 400 sidor (+ två böcker) kommer att fortsätta i samma stil. Jag förstår att det blivit en fantasyklassiker. Det är en sån udda bok som man bara vill tycka om och förstå.

måndag 18 februari 2013

Lärda grisar & brandsäkra kvinnor

På mina resor runt jorden köper jag sällan andra souvenirer än böcker. Det senaste tillskottet var "Learned pigs & fireproof Women" av Ricky Jay (som även givit ut andra böcker och varit med i en av världens sämsta filmer). Boken tar upp ett dråpligt urval av bedragare, cirkusartister och djur som gör konstiga saker. Här är till exempel en häst som gungar:



Det tråkiga med The great Peters (från affischen nedan) är att han faktiskt dog under en av sina föreställningar. Det är faktiskt flera av artisterna som skadat sig eller dött. Man ryser lite när en man ur publiken bestämt sig för att avslöja en svärdsslukare och våldsamt och snabbt försöker dra ut ett svärd ur den olyckliges strupe. Vilken mardröm.



fredag 15 februari 2013

Samla böcker

Jag har 955 böcker i mina bokhyllor. På senare tid har jag gallrat ut en hel del och ska försöka hålla mig under 1000 stycken ett tag. När jag införskaffar min 1000:de bok till samlingen tänkte jag ha ett jubileum och en fest. Det skulle kunna bli det nördigaste på mycket länge.
"Var ska du på lördag?"
"På fest för att fira V:s 1000:de bok."
"Fett, får jag också komma?"
"Självklart!"
Tänker att det måste bli vara en mycket speciell bok också. Tom of Finlands XXL ligger bra till. Det skulle utan tvekan även bli den dyraste boken i samlingen.
Om min nya bok säljer lika bra som den förra så kommer jag dessutom ha spridit lika många ex av det jag har skrivit som jag har böcker av andra författare. Det skulle även vara en värmande (snudd på sinnessjuk) tanke.

onsdag 6 februari 2013

Omslagsbilden

Jag hade inte tänkt att publicera omslagsbilden förrän boken fysiskt existerade. Men nu har han som ritat den gått och publicerat den på sin FB. Så när skadan väl är skedd kan jag lika gärna posta den här också:



Det är roligt när man inte bara har en snygg bild utan även en bild som är gjord speciellt för boken. Blommorna är med, död, blod och krossat hopp är väl också ett tema. Jag är mycket nöjd!

onsdag 30 januari 2013

Revolutionära skrivtips

Lenin. Det intressantaste med Lenin kan vara att han inte var speciellt intressant. Man skulle kunna säga att han var rätt person på rätt plats och att han inte bangade på att göra revolution. Hans politiska begåvning bestod till mycket i att förutse och bedöma läget i klasskampen. Dessutom var han en pragmatiker som prestigelöst ändrade åsikt i många frågor och ständigt sökte nya lösningar. Lenin var även en extremt dedikerad person som slet ut sig själv fullständigt för att genomföra ryska revolutionen. En kämpe och ett föredöme för alla som tror att det är en bra idé att göra sig av med kapitalismen. Här borde jag enligt gängse borgerlig sed ta avstånd från vad det senare blev av Sovjetunionen, från Stalin, från folkförflyttningar och "terror". Sånt är jag dock inte speciellt intresserad av att göra. De flesta som sysslar med den kritiken gör det av ideologiska skäl, för att smutskasta de kommunistiska försök som gjorts. De mörkermännen tänker jag inte sälla mig till. Om jag ska kasta skit på någon i sammanhanget så blir det väl anarkistfavoriten och krigsherren Nestor Makhno för hans judehat. Skäms på de anarkister som ser honom som förebild.

Anledningen till att jag skriver om Lenin är Stefan Lindgrens biografi Lenin. Mycket läsvärd! På något sätt lyckas den att vara både lättläst och lite torr. Udda kombination.

Jag kan även bjuda på ett läs och skrivtips från Lenin:

"Vanligen", berättar sekreteraren Fotieva, "började Lenin läsa handlingarna från slutet, det vill säga där de praktiska förslagen framställdes, och utelämnade 'litteraturen', som han kallade det". Från barnsben hade han vanan att läsa med pennan i hand.
Och folkskollärare runt hela det gamla Sovjet älskade att i detalj beskriva hur Lenin skrev en uppsats.
Först vek han ett pappersark på längden. Sedan skrev han ett utkast på vänstra halvan. På högra halvan införde han sedan tillägg, kommentarer och rättelser. Slutligen skrev han samman slutversionen på ett nytt ark.


måndag 28 januari 2013

Att plåga sin nästa

Efter att tidigare i höst plågat mig igenom E L James bok (jag tänker inte länka till den för då får den som den vill!) tänkte jag att jag ville läsa en välskriven version som jag skulle kunna tipsa om istället. Ur bokhyllornas djup letade jag fram Pauline Réages "Berättelsen om O" och sedan följde en veckas emotionell berg-och-dal-bana när jag läste den till och från jobbet.
Den är vackert skriven i kontrast mot innehållet. Intressant i en diskussion om friheten i underkastelse och det ömsesidiga beroendet mellan herre och slav. Men ibland blir man trött på att försöka ha överseende och tolka in det subversiva i Vertigo förlags inte särskilt spännande erotiska klassiker. Att ha huvudpersoner som gör dumma saker (mot bättre vetande) och plågas är ett grepp som rent berättartekniskt ofta funkar väldigt bra. Man hoppas, hoppas, hoppas att O ska göra något oväntat, men självklart går det bara utför. Jag är helt för läsning som är omtumlande och utmanande men den här gången var jag kanske på fel humör. Den här boken gjorde mig lite ledsen. Visst finns det en mörker att utforska i sexualiteten och visst kan det vara spännande och intressant med dom som gör det. Men just för tillfället vill jag citera en klok gammal man: Om man tycker om någon så ska man väl inte slå den. Så naiv och banal tänker jag kosta på mig att vara och appropå "Berättelsen om O" kan man även utveckla visdomen: Om man tycker om någon så ska man väl inte brännmärka, låsa in eller ge bort nyttjande rätten till personens anal och kedja fast dess underliv.

lördag 26 januari 2013

Det intressanta inlägget

En skulle kunna tro att det är någon form av poesitema här för nu kommer det nämligen mer om poesi (nej, fortsätt läsa! Det blir intressant jag lovar!). Folk tror att det är lätt att skriva dikter, det är fel, det är enbart lätt att skriva dåliga dikter. Det var därför det bara tog mig 10 minuter att skriva det förra inlägget när det brukar ta minst 15 minuter. Riktig poesi, har jag förstått, tar lång tid att skriva, varje ord ska avvägas och tänkas över. Därför är det roligt när en hittar en poet som har samma inställning till ord som en själv och bara använder ord man själv gillar (jag gillar: Edith Södergran, AnnJäderlund). På samma sätt kan man ofta avfärda en poet när den börjar använda ord en inte känner sig bekväm med. När man skriver eller läser romaner kan ha mer överseende med orden, för varje ord är inte lika viktigt. Som poet ska man nog också ha en avvikande och speciell stil, att vara poet är på så sätt ett heltidsjobb. En som vet mycket om detta och även skriver om det i sina dikter är Lovisa Eklund vars bok ”Det här är ett CV” just kommit ut på FEL Förlag. Jag vet att Eklund har jobbat länge, för att inte säga i år, med dessa dikter. Det gör det ju nödvändigtvis inte det till bra dikter men de förtjänar iaf. att tas mer seriöst än om jag slänger ihop något på en pisskvart. Det som istället gör hennes dikter till bra dikter är framförallt tematiken, språkhanteringen och humorn. Dikterna handlar om att söka arbete, söka sig själv och att söka någon annan. När det dessutom beskrivs utifrån situationer som skulle kunna vara hämtade ur ens eget liv blir det samtidigt relevant på ett sätt som poesi inte alltid är. Att utforska sig själv och sina brister i formen av CV-skrivande är både något de flesta kan känna igen sig i och något som passar diktformen. Gränsen mellan privat och personligt är också något många poeter verkar ha svårt med. Trevligt då med någon som skriver om det på ett kul sätt istället för att ägna sig åt navelskåderi.

Det är bra att vara personlig ibland.
När man blir opersonlig blir man ofta tråkig
och det vill man inte vara.
Det talas om den viktiga skillnaden
Mellan att vara personlig och att vara privat.
Man ska till exempel inte skriva privata saker offentligt
Men personliga går bra.
Privat får man vara hemma.
Det är svårt att veta var gränsen går ibland.
När jag var på fest nyligen blev jag full
och började dansa med en dammsugare
Bara för att någon skulle se mig.
Det är ett exempel på något
Som jag kanske inte borde berättat här
eftersom det egentligen passar bättre i ett privat brev
än i ett personligt.

För mig handlar poesi om att säga mycket med få ord, fånga exakta bilder och mana till eftertanke. I sin diktsamling lyckas Eklund med allt detta. Mycket underhållande, mycket bra!

onsdag 23 januari 2013

Osynlig, skillnad, skäms, medveten, identitet

När jag vill raljera och har riktigt tråkigt, då kan det hända att jag skriver en dikt. Det hände igår. Kanske borde jag idka självcensur, kanske borde jag veta bättre, men nej, jag publicerar den här. Var så goda. Jag tackar Jay Melender för titeln som han hjälpt till med även han inte läst den.

Osynlig, skillnad, skäms, medveten, identitet

Bojkott
Jag gör alltså inget
sen hoppas jag på att något ändras
Känner du hur jag bojkottar dig
Känn på det
Det känns som en enorm
elefant sitter på mig
Den är osynlig och gjord av luft
Det känns ingenting
När vi bojkottas

Bojkott
Så skapar vi en skillnad
På goda och på onda företag
På god företagsamhet och på dålig företagsamhet
På god kapitalism och på ond kapitalism
Bra här
Dåligt där
Som att ligga i en simbassäng fylld med bajs
Och förfärat skrika:
”Någon har kissat i vattnet!”

Bojkott
Den som har mest pengar
gör mest skillnad
Har du mycket
Kan du påverka mycket
Har du mycket
Så kan du bestämma mycket
Har du lite?
Då får du skämmas!
Dyrt är fint och billigt fult
Fingret pekar
Uppifrån
och ner
Överklassen är stolt
Du är väldresserad lille vän!

Bojkott
Att skapa medvetenhet
om problemet
Så någon annan kan göra något
Man måste vara medveten
Då finns chansen att någon annan gör något
Ju mer du är medveten om
Desto större chans att någon gör något
Jag är så himla medveten
så nu måste det hända något
Jag blundar och hoppas
Hoppas, hoppas, hoppas
Hoppas, hoppas, hoppas
Hoppas, hoppas, hoppas

Bojkott
Att inte köpa något
Det kan vara att köpa en identitet
Det är billigt det!

tisdag 22 januari 2013

Kopia & Original

Jag är glad för att inte hela samhället är anpassat efter mig och min smak. Speciellt när det handlar om litteratur. Jag hittar nämligen sjukt mycket att läsa ändå och behöver inte så många tips. Hoppas bara att ni andra uppskattar programmet på Malmös Internationella författarscen i vår. Det enda jag fann intressant var Abdellah Taia och "Ett arabiskt vemod" den bok av honom som översatts till svenska (såg nu att en till är på gång). Tyvärr var det en dålig, mindre intressant kopia av Jean Genet. Det är en fin tradition att verka i och jag är glad att fler gör det, men finns det ett original som är så bra så finns det inga anledningar att läsa sämre versioner. Det skulle väl vara för att kopian i detta fallet lever och det är ju intressant. Kanske kommer det ett mästerverk framöver, tills dess kan ni läsa  nyutgåvan av "Matrosen och stjärnan" eller ännu hellre "Tjuvens dagbok".

Ja, och gemensamma teman kan vara b l a ; homosexualitet, brott, övergrepp, män, sex, konst och ett varmt klimat. Addellah kan beskriva en scen men Genet kan ta fotografier med sina ord, Abdellah skriver bra, men Genets prosa VIBRERAR. 

torsdag 17 januari 2013

Ibland kommer berget till Muhammed

Att jag inte uppdaterar bloggen betyder som vanligt att det har hänt något bra. Jag har fått ett förlag till mitt manus och sättningen är i princip klar. Det var Pluribus som släppte min förra bok som ville hoppa på segertåget och stå bakom boken. Nu är det mesta redan fixat men det känns ändå väldigt bra, upplagan kommer bli lite större, kontaktnätet vidgas osv.
Jag har som sagt ägnat helgen (med paus för absint och öl) till att övervaka sättningen av manuset. Bestämde mig för att ändra format på boken (nu blir den liten och tjock). Sjukt roligt att snöa in på detaljer som ifall man ska kursivera kapitäler, ha gemena siffror osv.  Resultatet blev hur som helst utmärkt.
Som tack för sättningen skall jag gå igenom en översättning. Klassisk byteshandel.

Jag har även läst 1000 böcker sedan sist. Ska försöka skriva lite om någon snart.

- Skriva klart manus
- Föra in sista rättningarna

- Läsa manus en sista gång
- Korrekturläsning
- Baksidestext
- Omslag
- Distributionskontakt

- Formalia (ISBN osv.)
- Sättning
- Förlag

- Trycka
- Utskick

fredag 11 januari 2013

Vad är på gång? Boksläpp!

Nu jävlar har det hänt saker. Sak efter sak blir färdig! Manuset är klart med alla rättningar införda. Det sista jag gjorde (som sig bör) var att ändra slutet. Om jag tar upp planeringen igen så ser det ut såhär:

- Skriva klart manus
- Föra in sista rättningarna
- Läsa manus en sista gång
- Korrekturläsning
- Baksidestext
- Omslag
- Distributionskontakt
- Formalia (ISBN osv.)
- Sättning
- Trycka
- Utskick

Omslaget är klart även jag inte fått det till dropboxen än (saker kan fortfarande skita sig). Måste säga att illustratören verkligen har lyckats. Det är SJUKT SNYGGT. Imorgon kommer sättaren hem till mig för att börja fixa med texten. Kanske borde jag fira ikväll men jag är ärligt talat mer sugen på att inte vara bakfull imorgon. Många beslut kring typsnitt och marginaler skall göras. Som vanligt vill jag ha en klassisk design för man kan inte kosta på sig att flumma ut när man inte har ett stort förlag i ryggen. Obehaglig regel: ju mindre förlag desto mindre trovärdighet och därför större behov av mer "normal" design. En bok måste kunna åldras med värdighet och varje gång jag ser en roman med tidsdaterad sättning ryser jag. Hade en 90-tals designad version av Helen Zahavis "Dirty Weekend" som jag var tvungen att byta ut bara av den anledningen. "Dirty Weekend" är förövrigt en anarkafeministisk klassiker, väl värd att läsa. Jag gillar böcker om hämnd och det är även ett genomgående tema i nya boken. Alla Sverigedemokrater kan börja gömma sig nu.

tisdag 8 januari 2013

Salman Rushdie (hjärta) My Little Pony

Jag har skrivit den här inledningen fyra gånger nu. Först skrev jag den som ett brevfilmsbrev (eftersom bloggandet gör min stil infantil), andra gången skrev jag fel, tredje gången tänkte jag skriva om en bok i en stil som var tvärtemot stilen i boken jag läst. Eftersom jag just läst och tänkte skriva om Salman Rushdies "Joseph Anton" så blev det korta, glättiga meningar med ständiga referenser till My Little Pony. Det blev ohållbart i längden och jag fick svårt att få fram vad egentligen tyckte om den.
Jag tycker såhär: boken var sådär.
Trots att jag lagt små papper på 14 ställen (jag lägger i bokmärken där det står något extra minnesvärt) så var den tung att ta sig igenom. Jag önskade ofta att den skulle ta slut, ibland önskade jag att jag var död. Upplägget är intressant: det handlar om Salmans Rushdies liv efter att han dömts till döden av Irans Ayatolla Khomeini för att ha skrivit boken Satansverserna. I nio år levde han under Fatwan, enligt Irans politiska prästerskap var det varje muslims plikt att ta livet av honom.
Det positiva är att man får många intressanta inblickar i rika berömda författares arbete och liv (de leker leken Titlar som aldrig riktigt dög: Herr Zjivago, Farväl till stridsmedlen, Klockan ringer för dig, Två dagar i Ivan Denisovitjs liv, Mademoiselle Bovary, Historien om Forsytes, Bjässen Gatsby, Droskchauffören, Kärlek i influensans tid, Toby-Dick, Snag-22, Rasberry Finn). Den handlar till stor del om skrivande och litteratur. Salman skriver bra och vissa stilfigurer är en fröjd att läsa, han gillar bland annat att måla upp kraftiga surrealistiska bilder som etsar sig fast i minnet. Samtidigt så skriver han väldigt långa, besvärliga meningar som ärligt talat blir lite tröttsamma i längden. Rushdie skriver själv om den "apokryfiska sidan 15-klubben" (de som aldrig kom längre än till sidan 15 i Satansverserna) och jag måste erkänna att jag själv är medlem i den klubben. Hans språk är så intensivt att det hotar att kväva en. Jag gissar på att "sidan 15-klubben" har sjukt många medlemmar.
Jag kan verkligen uppskatta en lite osympatisk berättare men Rushdie är ibland osympatiskt på lite fel sätt, han har vissa envisa drag av surgubbe-som-vet-att-han-är-surgubbe-och-därför-tycker-att-han-får-vara-surgubbe. Dessutom är han gubbsjuk nästan lika mycket som han är gubbrolig. Nu märker jag att jag har spårat ur i kritik här. Boken är inte så dålig, den är stundtals både filosofisk och spännande, egentligen är den bara för lång och jag vet inte vem jag skulle rekommendera den till. Jag ger den tre arga präster av fem.