onsdag 30 januari 2013

Revolutionära skrivtips

Lenin. Det intressantaste med Lenin kan vara att han inte var speciellt intressant. Man skulle kunna säga att han var rätt person på rätt plats och att han inte bangade på att göra revolution. Hans politiska begåvning bestod till mycket i att förutse och bedöma läget i klasskampen. Dessutom var han en pragmatiker som prestigelöst ändrade åsikt i många frågor och ständigt sökte nya lösningar. Lenin var även en extremt dedikerad person som slet ut sig själv fullständigt för att genomföra ryska revolutionen. En kämpe och ett föredöme för alla som tror att det är en bra idé att göra sig av med kapitalismen. Här borde jag enligt gängse borgerlig sed ta avstånd från vad det senare blev av Sovjetunionen, från Stalin, från folkförflyttningar och "terror". Sånt är jag dock inte speciellt intresserad av att göra. De flesta som sysslar med den kritiken gör det av ideologiska skäl, för att smutskasta de kommunistiska försök som gjorts. De mörkermännen tänker jag inte sälla mig till. Om jag ska kasta skit på någon i sammanhanget så blir det väl anarkistfavoriten och krigsherren Nestor Makhno för hans judehat. Skäms på de anarkister som ser honom som förebild.

Anledningen till att jag skriver om Lenin är Stefan Lindgrens biografi Lenin. Mycket läsvärd! På något sätt lyckas den att vara både lättläst och lite torr. Udda kombination.

Jag kan även bjuda på ett läs och skrivtips från Lenin:

"Vanligen", berättar sekreteraren Fotieva, "började Lenin läsa handlingarna från slutet, det vill säga där de praktiska förslagen framställdes, och utelämnade 'litteraturen', som han kallade det". Från barnsben hade han vanan att läsa med pennan i hand.
Och folkskollärare runt hela det gamla Sovjet älskade att i detalj beskriva hur Lenin skrev en uppsats.
Först vek han ett pappersark på längden. Sedan skrev han ett utkast på vänstra halvan. På högra halvan införde han sedan tillägg, kommentarer och rättelser. Slutligen skrev han samman slutversionen på ett nytt ark.


måndag 28 januari 2013

Att plåga sin nästa

Efter att tidigare i höst plågat mig igenom E L James bok (jag tänker inte länka till den för då får den som den vill!) tänkte jag att jag ville läsa en välskriven version som jag skulle kunna tipsa om istället. Ur bokhyllornas djup letade jag fram Pauline Réages "Berättelsen om O" och sedan följde en veckas emotionell berg-och-dal-bana när jag läste den till och från jobbet.
Den är vackert skriven i kontrast mot innehållet. Intressant i en diskussion om friheten i underkastelse och det ömsesidiga beroendet mellan herre och slav. Men ibland blir man trött på att försöka ha överseende och tolka in det subversiva i Vertigo förlags inte särskilt spännande erotiska klassiker. Att ha huvudpersoner som gör dumma saker (mot bättre vetande) och plågas är ett grepp som rent berättartekniskt ofta funkar väldigt bra. Man hoppas, hoppas, hoppas att O ska göra något oväntat, men självklart går det bara utför. Jag är helt för läsning som är omtumlande och utmanande men den här gången var jag kanske på fel humör. Den här boken gjorde mig lite ledsen. Visst finns det en mörker att utforska i sexualiteten och visst kan det vara spännande och intressant med dom som gör det. Men just för tillfället vill jag citera en klok gammal man: Om man tycker om någon så ska man väl inte slå den. Så naiv och banal tänker jag kosta på mig att vara och appropå "Berättelsen om O" kan man även utveckla visdomen: Om man tycker om någon så ska man väl inte brännmärka, låsa in eller ge bort nyttjande rätten till personens anal och kedja fast dess underliv.

lördag 26 januari 2013

Det intressanta inlägget

En skulle kunna tro att det är någon form av poesitema här för nu kommer det nämligen mer om poesi (nej, fortsätt läsa! Det blir intressant jag lovar!). Folk tror att det är lätt att skriva dikter, det är fel, det är enbart lätt att skriva dåliga dikter. Det var därför det bara tog mig 10 minuter att skriva det förra inlägget när det brukar ta minst 15 minuter. Riktig poesi, har jag förstått, tar lång tid att skriva, varje ord ska avvägas och tänkas över. Därför är det roligt när en hittar en poet som har samma inställning till ord som en själv och bara använder ord man själv gillar (jag gillar: Edith Södergran, AnnJäderlund). På samma sätt kan man ofta avfärda en poet när den börjar använda ord en inte känner sig bekväm med. När man skriver eller läser romaner kan ha mer överseende med orden, för varje ord är inte lika viktigt. Som poet ska man nog också ha en avvikande och speciell stil, att vara poet är på så sätt ett heltidsjobb. En som vet mycket om detta och även skriver om det i sina dikter är Lovisa Eklund vars bok ”Det här är ett CV” just kommit ut på FEL Förlag. Jag vet att Eklund har jobbat länge, för att inte säga i år, med dessa dikter. Det gör det ju nödvändigtvis inte det till bra dikter men de förtjänar iaf. att tas mer seriöst än om jag slänger ihop något på en pisskvart. Det som istället gör hennes dikter till bra dikter är framförallt tematiken, språkhanteringen och humorn. Dikterna handlar om att söka arbete, söka sig själv och att söka någon annan. När det dessutom beskrivs utifrån situationer som skulle kunna vara hämtade ur ens eget liv blir det samtidigt relevant på ett sätt som poesi inte alltid är. Att utforska sig själv och sina brister i formen av CV-skrivande är både något de flesta kan känna igen sig i och något som passar diktformen. Gränsen mellan privat och personligt är också något många poeter verkar ha svårt med. Trevligt då med någon som skriver om det på ett kul sätt istället för att ägna sig åt navelskåderi.

Det är bra att vara personlig ibland.
När man blir opersonlig blir man ofta tråkig
och det vill man inte vara.
Det talas om den viktiga skillnaden
Mellan att vara personlig och att vara privat.
Man ska till exempel inte skriva privata saker offentligt
Men personliga går bra.
Privat får man vara hemma.
Det är svårt att veta var gränsen går ibland.
När jag var på fest nyligen blev jag full
och började dansa med en dammsugare
Bara för att någon skulle se mig.
Det är ett exempel på något
Som jag kanske inte borde berättat här
eftersom det egentligen passar bättre i ett privat brev
än i ett personligt.

För mig handlar poesi om att säga mycket med få ord, fånga exakta bilder och mana till eftertanke. I sin diktsamling lyckas Eklund med allt detta. Mycket underhållande, mycket bra!

onsdag 23 januari 2013

Osynlig, skillnad, skäms, medveten, identitet

När jag vill raljera och har riktigt tråkigt, då kan det hända att jag skriver en dikt. Det hände igår. Kanske borde jag idka självcensur, kanske borde jag veta bättre, men nej, jag publicerar den här. Var så goda. Jag tackar Jay Melender för titeln som han hjälpt till med även han inte läst den.

Osynlig, skillnad, skäms, medveten, identitet

Bojkott
Jag gör alltså inget
sen hoppas jag på att något ändras
Känner du hur jag bojkottar dig
Känn på det
Det känns som en enorm
elefant sitter på mig
Den är osynlig och gjord av luft
Det känns ingenting
När vi bojkottas

Bojkott
Så skapar vi en skillnad
På goda och på onda företag
På god företagsamhet och på dålig företagsamhet
På god kapitalism och på ond kapitalism
Bra här
Dåligt där
Som att ligga i en simbassäng fylld med bajs
Och förfärat skrika:
”Någon har kissat i vattnet!”

Bojkott
Den som har mest pengar
gör mest skillnad
Har du mycket
Kan du påverka mycket
Har du mycket
Så kan du bestämma mycket
Har du lite?
Då får du skämmas!
Dyrt är fint och billigt fult
Fingret pekar
Uppifrån
och ner
Överklassen är stolt
Du är väldresserad lille vän!

Bojkott
Att skapa medvetenhet
om problemet
Så någon annan kan göra något
Man måste vara medveten
Då finns chansen att någon annan gör något
Ju mer du är medveten om
Desto större chans att någon gör något
Jag är så himla medveten
så nu måste det hända något
Jag blundar och hoppas
Hoppas, hoppas, hoppas
Hoppas, hoppas, hoppas
Hoppas, hoppas, hoppas

Bojkott
Att inte köpa något
Det kan vara att köpa en identitet
Det är billigt det!

tisdag 22 januari 2013

Kopia & Original

Jag är glad för att inte hela samhället är anpassat efter mig och min smak. Speciellt när det handlar om litteratur. Jag hittar nämligen sjukt mycket att läsa ändå och behöver inte så många tips. Hoppas bara att ni andra uppskattar programmet på Malmös Internationella författarscen i vår. Det enda jag fann intressant var Abdellah Taia och "Ett arabiskt vemod" den bok av honom som översatts till svenska (såg nu att en till är på gång). Tyvärr var det en dålig, mindre intressant kopia av Jean Genet. Det är en fin tradition att verka i och jag är glad att fler gör det, men finns det ett original som är så bra så finns det inga anledningar att läsa sämre versioner. Det skulle väl vara för att kopian i detta fallet lever och det är ju intressant. Kanske kommer det ett mästerverk framöver, tills dess kan ni läsa  nyutgåvan av "Matrosen och stjärnan" eller ännu hellre "Tjuvens dagbok".

Ja, och gemensamma teman kan vara b l a ; homosexualitet, brott, övergrepp, män, sex, konst och ett varmt klimat. Addellah kan beskriva en scen men Genet kan ta fotografier med sina ord, Abdellah skriver bra, men Genets prosa VIBRERAR. 

torsdag 17 januari 2013

Ibland kommer berget till Muhammed

Att jag inte uppdaterar bloggen betyder som vanligt att det har hänt något bra. Jag har fått ett förlag till mitt manus och sättningen är i princip klar. Det var Pluribus som släppte min förra bok som ville hoppa på segertåget och stå bakom boken. Nu är det mesta redan fixat men det känns ändå väldigt bra, upplagan kommer bli lite större, kontaktnätet vidgas osv.
Jag har som sagt ägnat helgen (med paus för absint och öl) till att övervaka sättningen av manuset. Bestämde mig för att ändra format på boken (nu blir den liten och tjock). Sjukt roligt att snöa in på detaljer som ifall man ska kursivera kapitäler, ha gemena siffror osv.  Resultatet blev hur som helst utmärkt.
Som tack för sättningen skall jag gå igenom en översättning. Klassisk byteshandel.

Jag har även läst 1000 böcker sedan sist. Ska försöka skriva lite om någon snart.

- Skriva klart manus
- Föra in sista rättningarna

- Läsa manus en sista gång
- Korrekturläsning
- Baksidestext
- Omslag
- Distributionskontakt

- Formalia (ISBN osv.)
- Sättning
- Förlag

- Trycka
- Utskick

fredag 11 januari 2013

Vad är på gång? Boksläpp!

Nu jävlar har det hänt saker. Sak efter sak blir färdig! Manuset är klart med alla rättningar införda. Det sista jag gjorde (som sig bör) var att ändra slutet. Om jag tar upp planeringen igen så ser det ut såhär:

- Skriva klart manus
- Föra in sista rättningarna
- Läsa manus en sista gång
- Korrekturläsning
- Baksidestext
- Omslag
- Distributionskontakt
- Formalia (ISBN osv.)
- Sättning
- Trycka
- Utskick

Omslaget är klart även jag inte fått det till dropboxen än (saker kan fortfarande skita sig). Måste säga att illustratören verkligen har lyckats. Det är SJUKT SNYGGT. Imorgon kommer sättaren hem till mig för att börja fixa med texten. Kanske borde jag fira ikväll men jag är ärligt talat mer sugen på att inte vara bakfull imorgon. Många beslut kring typsnitt och marginaler skall göras. Som vanligt vill jag ha en klassisk design för man kan inte kosta på sig att flumma ut när man inte har ett stort förlag i ryggen. Obehaglig regel: ju mindre förlag desto mindre trovärdighet och därför större behov av mer "normal" design. En bok måste kunna åldras med värdighet och varje gång jag ser en roman med tidsdaterad sättning ryser jag. Hade en 90-tals designad version av Helen Zahavis "Dirty Weekend" som jag var tvungen att byta ut bara av den anledningen. "Dirty Weekend" är förövrigt en anarkafeministisk klassiker, väl värd att läsa. Jag gillar böcker om hämnd och det är även ett genomgående tema i nya boken. Alla Sverigedemokrater kan börja gömma sig nu.

tisdag 8 januari 2013

Salman Rushdie (hjärta) My Little Pony

Jag har skrivit den här inledningen fyra gånger nu. Först skrev jag den som ett brevfilmsbrev (eftersom bloggandet gör min stil infantil), andra gången skrev jag fel, tredje gången tänkte jag skriva om en bok i en stil som var tvärtemot stilen i boken jag läst. Eftersom jag just läst och tänkte skriva om Salman Rushdies "Joseph Anton" så blev det korta, glättiga meningar med ständiga referenser till My Little Pony. Det blev ohållbart i längden och jag fick svårt att få fram vad egentligen tyckte om den.
Jag tycker såhär: boken var sådär.
Trots att jag lagt små papper på 14 ställen (jag lägger i bokmärken där det står något extra minnesvärt) så var den tung att ta sig igenom. Jag önskade ofta att den skulle ta slut, ibland önskade jag att jag var död. Upplägget är intressant: det handlar om Salmans Rushdies liv efter att han dömts till döden av Irans Ayatolla Khomeini för att ha skrivit boken Satansverserna. I nio år levde han under Fatwan, enligt Irans politiska prästerskap var det varje muslims plikt att ta livet av honom.
Det positiva är att man får många intressanta inblickar i rika berömda författares arbete och liv (de leker leken Titlar som aldrig riktigt dög: Herr Zjivago, Farväl till stridsmedlen, Klockan ringer för dig, Två dagar i Ivan Denisovitjs liv, Mademoiselle Bovary, Historien om Forsytes, Bjässen Gatsby, Droskchauffören, Kärlek i influensans tid, Toby-Dick, Snag-22, Rasberry Finn). Den handlar till stor del om skrivande och litteratur. Salman skriver bra och vissa stilfigurer är en fröjd att läsa, han gillar bland annat att måla upp kraftiga surrealistiska bilder som etsar sig fast i minnet. Samtidigt så skriver han väldigt långa, besvärliga meningar som ärligt talat blir lite tröttsamma i längden. Rushdie skriver själv om den "apokryfiska sidan 15-klubben" (de som aldrig kom längre än till sidan 15 i Satansverserna) och jag måste erkänna att jag själv är medlem i den klubben. Hans språk är så intensivt att det hotar att kväva en. Jag gissar på att "sidan 15-klubben" har sjukt många medlemmar.
Jag kan verkligen uppskatta en lite osympatisk berättare men Rushdie är ibland osympatiskt på lite fel sätt, han har vissa envisa drag av surgubbe-som-vet-att-han-är-surgubbe-och-därför-tycker-att-han-får-vara-surgubbe. Dessutom är han gubbsjuk nästan lika mycket som han är gubbrolig. Nu märker jag att jag har spårat ur i kritik här. Boken är inte så dålig, den är stundtals både filosofisk och spännande, egentligen är den bara för lång och jag vet inte vem jag skulle rekommendera den till. Jag ger den tre arga präster av fem.

söndag 6 januari 2013

V är för Viktor, som svalde nåt surt

För det första: om ditt kaffe smakar fikon så är mjölken sur. Drick det inte! Fick precis en beställning fantastiska böcker från en internetbaserad bokhandel. Det är trevligt att man kan hämta upp sitt bokpaket 21:55 en fredag och sedan gå till sin kvarterskrog och kasta pil med fina vänner.
När jag beställer böcker brukar jag börja läsa den kortaste boken först och denna gång var det "De förryckta kusinerna och andra historier" av Edward Gorey. Det är Sanatorium förlag som ligger bakom det hela. Fina svart/vita konstnärliga Sanatorium, ett kvalitetsförlag om något!


Och där är han ju! Gorey i sin stora päls med sina ringar (han slutade med päls av djurrättsliga skäl). Boken innehåller förutom hans mörka, skruvade bilder och text ett mycket intressant efterord som handlar om hans liv. Han framstår som en väldigt intressant kuf, asexuell till förmån för konsten, skapandes ett eget universum – vackert och överraskande. 
Så ett ord om Erik Anderssons översättning: den är briljant. I "De försvinnande små" som bilden ovan är tagen från (översättningen: "H som i Henrik, han fick ingen luft") har han ibland bytt plats på bilder och till viss mån ändrat innehållet för att få rimmen att passa. Resultatet känns fräscht och som en ny historia. Fler verk borde göras om på detta sätt – jag skulle gärna läsa en tredje och fjärde version.

fredag 4 januari 2013

För övrigt smakar mitt kaffe fikon

Som ni nu ser (titta till höger) kan man nu följa bloggen via mail! Väldigt 2013 måste jag säga. Gör det så måste ni inte gå här och stirra på något gammalt inlägg och känna er dumma. Själv känner jag mig alltid dum när jag går in på en blogg och den inte är uppdaterad.
Men på tal om bloggar så har jag lagt till Butter tar ordet till favoriterna och länkarna. Det är inte bara för att jag hoppas att han kommer att vilja läsa min bok utan för att hans blogg är en av de bästa när det kommer till litteratur. Det finns få andra bloggar som har påverkat mitt läsande på det sättet. Till exempel skaffade jag de båda svenska undergångsromanerna Mögel (Rune Jansson) och Strålen (Ann Margret Dahlquist-Ljungberg) efter hans inlägg. Tyvärr var de båda böckerna i princip oläsbara men jag håller dom ändå kära på något sätt. Jag tror både Ho Chi Minhs diktsamling Dagbok från fängelset och mitt intresse för ordförande Maos dikter härstammar från den bloggen. Stor skillnad, med andra ord, från de många bokbloggarna som plikttroget skriver gott om recensionsexemplar av den senaste hypen. Bloggen är med andra ord en pärla, värd att kolla in.

torsdag 3 januari 2013

"Tyst diplomati"

Oj, oj, oj här är man borta lite över helgen och genast störtdyker statistiken som en skadeskjuten kråka. Vilken hets! Jag har i alla fall ägnat min tid åt "tyst diplomati", för att få sättaren att fixa min bok. I den egocentriska bokprocessen vill man gärna tro att han suttit flera månader och bara väntat på att få fixa min bok. Det hade han inte.
Vi möttes på samma nyårsfest och en försvarlig del av tiden där gick åt till övertalning. Vid närmare eftertanke var nog diplomatin inte särskilt "tyst". Jag lovade att bjuda på sprit, korrekturläsning av hans projekt, även en ospecificerad summa pengar nämndes, men tillslut så tror jag att jag lyckades. Annars är min förhoppning att han var så full att jag nu kan lura honom att han tog "jobbet".

Måste rusa. Ska bli bättre på att uppdatera!