Vuxenlitteratur

De lämnade biblioteket och tog en promenad i kvällen. "Jag fick reda på något idag", började Kit i samma stund som en sinnesförvirrad yngling hoppade fram bakom en buske och skrek: "Tchetvjortoje izmerenije! Tchetvjortoje izmerenije!"
"Job tvoju mat", suckade Yashmeen en aning uppgivet och gled undan hans grepp innan Kit han gå emellan. Den unge mannen försvann springande längs gatan. "Jag borde beväpna mig", sa hon.
"Vad var det han skrek?"
"'Fjärde dimensionen!'" sa hon. "'Fjärde dimensionen!'"
"De är överallt nu för tiden. De kallar sig för 'Otzovister'. En ny undergrupp av kättare, den här gången mot Lenin och hans bolsjeviker - påstås vara antimaterialister, hängivna läsare av Mach och Ouspenskij, fanatiskt upptagna av något som de kallar 'den fjärde dimensionen'. Huruvida doktor Minkowski, eller någon annan matematiker, skulle känna igen den som en sådan, är en annan sak. Men de har med relativt små ansträngningar lyckats driva materialisterna i Genève till vansinne med den. Självaste Lenin påstås vara upptagen med att skriva en gigantisk bok där han försöker gendriva tanken på 'den fjärde dimensionen', med argumentet, såvitt jag förstår, att tsaren bara kan störtas i tre."

Ur Mot dagen av Thomas Pynchon

Ju längre jag kommer i detta gigantiska verk desto tydligare blir det att det är en Liftarens Guide till galaxen för vuxna.

Bokförläggaren

I förläggaren Krister Gidlunds lilla bok Bokförläggaren berättar han med stor erfarenhet om bok- och förläggarbranschen. Han startade Gidlunds tillsammans med sin fru 1968 och var aktiv som förläggare fram till sin död 2010. Gidlunds introducerade bland annat Yasar Kemal på svenska och har gett ut över 2000 böcker.
Så hur är då hans tillbakablick på yrket? Den är nostalgisk. Den är kritisk mot samtiden. Den har humor och den är gnällig. Allt var i princip bättre förr: utgivningen, relationen författare - förlag, bokhandlarna, förlagen, författarna, osv. osv. Gidlund argumenterar väl och han har många poänger, inte minst är det en intressant genomgång över hur gårdagens bokbransch var uppbyggd. Fasta bokpriser, bokhandlar med branschansvar, hederlighet mot förlagets författare, sånt som helt saknas nu för tiden.
Mycket av boken är en kritik av marknaden dvs. marknadsekonomin. Den oreglerade marknaden som enbart är inriktad på profitmaximering. En intressant sak som händer med mig när jag läser är att jag blir lite förvånad. Den reglerade bokmarknaden med fasta priser (som jag aldrig upplevt) känns som en omöjlighet. Mina tankar har marknadsanpassats. Nu är det visserligen något som jag kan reflektera över och ompröva, men instinktivt är hinder för marknaden något som jag tänker hör till det förgångna. Så förstörd är man. Hinder för marknaden eller hinder mot marknaden borde istället vara framtiden. Ju mer marknad och friare kapitalism desto sämre får vi det. Bokförläggaren är en påminnelse om det.

Fight fire with fire

På den utmärkta bloggen In another library kan man läsa en recension av Han åt mitt hjärta. Bland annat sägs detta:

"Han åt mitt hjärta är en koncis och intensiv bok, lite som en feberdröm av våld, sex och filosofi. Personligen gillar jag att boken utforskar rovdjursnaturen och blodtörsten hos monstren på ett sätt som inte är så vanligt i urban fantasy-genren."

Guy Debord i Berlin

Berlin har en av mina absoluta favoriter bland bokhandlar. Den heter St.Georges, säljer engelska böcker och urvalet är fantastiskt. Rekommenderas! Köpte fyra böcker där vid mitt senaste besök i veckan. En av dom var Guy Debords Panegyric Volumes 1 & 2. Det är något tvångsmässigt över att jag måste köpa allt jag ser av Debord. Panegyric är hans memoarer, volym 1 är texter och volym 2 är bilder och citat som utvecklar texterna i volym 1. Man läser dom alltså helst parallellt.
I översättarens geniala efterord (där han mycket beklagar sig över vilket helvete det är att översätta texten) så sammanfattas bokens teman väldigt bra:

This continual shift of meaning, witch is more or less evident in every single sentence, is present too in the general movement of the entire book. Thus the question of language is dealt with through strategy (chapter I); the passions of love through criminality (chapter II); the passing of time through alcoholism (chapter III); the attraction to places through their destruction (chapter IV); the fondness for subversion through the police backlash that it continually incurs (chapter V); growing old through the sphere of war (chapter VI); decay through economic development (chapter VII).

Om du minst delar hälften av dessa intressen så borde du läsa den minst en gång. En behöver läsa den rätt många gånger för att verkligen ta till sig alla delar. Den är full av referenser och citat att kolla upp, meningarna är ofta dubbeltydiga, det finns helt enkelt mycket att upptäcka i läsningen. Sånt gillas!

Farfarsparadoxen

I morse höll jag på att bli dödad av mina böcker. En hylla med ca 50 böcker störtade ner från sin plats på väggen och skulle ha träffat mig i ryggen om jag inte haft ett så bra ryggstöd på min skrivstol. Det är som att olika delar av min inredning utkämpar ett krig bakom min rygg.

Böckerna är mitt Damoklessvärd, det är farligt att vara författare (Eller så måste jag bara bli bättre på att skruva och fästa hyllor. Dramaqueen.).

Den mycket sympatiska podcasten Farfarsparadoxen talar i sitt senaste avsnitt om skräcklitteratur och kommer in på Han åt mitt hjärta. Lyssna gärna på den!

Tystnad: odjur

Henrik Johansson författare till den nyligen utgivna arbetarromanen Av kött och blod skriver fint om Han åt mitt hjärta på sin blogg. Henrik ställer en relevant fråga vad det gäller skrivande i sin text: hur skriver man ut tystnad?
Som av en händelse läste jag inlägget samtidigt som jag höll på med Andrej Belyjs Petersburg och fick genast ett exempel som iaf. jag tycker är briljant. Genom en enkel mening som liksom rör sig cirkulärt så får Belyj tiden att gå.

Det går sextio minuter på en timme; och en minut består i sin tur av sekunder; sekunderna gick och blev till minuter; tunga staplade sig minuterna, och släpade sig timmarna.
Tystnad.

Så problemet är väl inte att det inte går utan att jag inte gjorde det tillräckligt bra. Det mesta går ju att göra med text.
En annan sak jag tänkte på idag är uttrycket "obeskrivligt". Det är ju onekligen en beskrivning. Mindfuck. Odjur är en annan favorit. Är man för mycket djur så blir man ett odjur. Hur går det ihop?

Brutna löften

Jag har en svaghet för Pre-Rafaeliterna och deras romantiska måleri. Det är en på många sätt problematisk strömning i konsten. I huvudsak är det män som målar klassiskt vackra kvinnor, ofta med mytiska bakgrunder. Men samtidigt tycker jag att estetiken är fantastisk och målningarna är oftast helt sjukt välgjorda. Jag gillar även hur tavlorna är hela historier. En bok som introducerar flera av de största Pre-Rafaeliterna och presenterar tolkningar av dem är The Pre-Rafaelite language of flowers av Debra N. Mancoff. Nedan är Broken Vows målad av Philip Hermogenes Calderon, så här kan man t ex tolka den. Den rosa rosenknoppen som den dubbelspelande mannen håller upp inför den blonda kvinnan representerar ny kärlek och mannens växlande natur. Den svikna står bakom muren och håller sig för sitt krossade hjärta. Murgrönan är en hyllning till hennes fasta karaktär. Vid hennes fötter ligger ett guldarmband (syns inte så väl med denna upplösning), en kärleksgåva som hon nu har tappat. Armbandets trista metall kan inte mäta sig med naturens skönhet i den färgsprakande rosenknoppen.
Den slokande vita Irisen i förgrunden symboliserar traditionellt förlorad kärlek och tyst lidande. Iris var gudinnan som ledde unga kvinnor från livet till döden.
Om ni besöker London så se till att se denna målning i original på Tate Gallery. Mig hugger den i hjärtat varje gång. Innerst inne är jag en dramatisk romantiker precis lika mycket som jag är en pragmatisk marxist.  

Petersburg i St:Petersburg

Det har varit en hel det St:Petersburg för mig den senaste veckan. Jag har nämligen läst Andrej Belyjs Petersburg under tiden som jag varit i St:Petersburg. Vilken stad! Och vilken bok!
Det är svårt att bestämma sig var jag ska börja så jag recenserar de båda parallellt. Boken är ett symbolistiskt mästerverk från början av 1900-talet. Staden är ett kulturellt centrum och Rysslands fönster mot Europa från början av 1700-talet. I boken irrar de febrigaste ryssarna i ryska litteraturen omkring på gator och prospekt, det är bomber, anarkistgrupper och en stad i upplösning. Den stora bronsryttaren (Peter I) lever och jagar runt på gatorna. Belyj öser på med färger, intryck, drömmar och känslor. Att läsa Petersburg är som att gå runt i en impressionistisk målning med 40 graders feber. Det är bitvis fantastisk bra men ofta tycker jag att han borde dra ner på effekterna och koncentrera sig på historien han vill berätta. Bitvis blir det för mycket form och för lite innehåll. Det hindrar dock inte Petersburg från att vara en mycket speciell och bra bok.
Verklighetens St:Petersburg då? Jag vet inte ens om det finns ett verklighetens St:Petersburg. Sedan tsar (diktator) Peter I bestämde att det skulle ligga en stad i träskmarkerna vid Nevas utlopp (1703 invigdes staden) så har den varit ett centrum för historia och kultur. Vart man än går så finns spår av drömmar, lidande, genialitet och förtryck. Katedraler (under förgyllningen av Isacs katedralens guldkupol dog 60 människor av giftiga ångor), tunnelbanan (sovjetbyggd, utrustad med enorma ljuskronor och utsmyckningar, som ett palats för arbetarna), litteraturen (Dostojevskij såg innan sin skenavrättning ljuset falla på Peter-Paul fästningens guldsspira och föreställde sig hur hans själ snart skulle glimra till på samma sätt och försvinna), Nevskij Prospekt (där Gogols näsor och överrockar irrat runt i panik), monumenten (segermonumentet över nazisternas belägring är ett fasansfullt vittne över Rysslands enorma offer under andra världskriget), allt i St:Petersburg andas och lever historia. Jag har aldrig tidigare fått samma känsla av att vara i centrum av ett imperium. Det är en mäktig känsla. Jag rekommenderar alla att besöka St:Petersburg. En sak jag dock inte kan rekommendera är peppar- och vitlöksvodka, den var riktigt vidrig. Honungs- och pepparvodka däremot, det var fantastiskt gott.