Ska jag gilla det här?

Äntligen har jag tagit tag i ett projekt som jag länge gått och dragit mig för, nämligen att läsa Nikanor Teratologens "Ädreomsorgen i Över Kågedalen". Den har hängt över mig som ett ruttet äpple som bara väntar på att falla ner och med ett stänkande "klafs" träffa mitt huvud. I över tio års tid har den återkommit, tagits upp till diskussion och rekommenderats mig på ett sätt som få andra böcker har gjort. Den har utan tvekan sina hängivna supporters (jag tror dock inte att någon tjej någonsin har rekommenderat den hittills - men det kanske inte betyder något).  Någon gång har jag till och med tagit upp Vertigo förlags pocket upplaga och försökt läsa. Men jag tyckte den var för ful tror jag, omslag, sättning och den bisarra dialekten gjorde den oläsbar. Därför blev jag glad när det kom en ny utgåva med linneband och illustrationer, SKITSNYGG. Under min läsning har jag fört en SMS-konversation med ett stort fan. Såhär har det låtit:

G: (...) Som du märker är texten väldigt tung men fatastisk och dialekten gör det svårt, alla ord står inte med i ordförklaringarna. Att googla de man inte begriper är att rekomendera. Författaren är fantastiskt beläst.

G: Har nu läst Han åt mitt hjärta, imponerad! Mycket blod, XXX fick så han teg! Men vill du bli konsulterad nästa gång du skriver om XXX? Plågad av Teratologen?

JAG: Tackar! (...) Jag kan inte direkt säga att jag plågas av Teratologen, berättarperspektivet omöjliggör all trovärdighet och allt engagemang för för någon "karaktär". språket omöjliggör även det mesta av flytet i läsningen. men det är intressant ändå, många roliga ord och dråpliga scener. den är i sanning bisarr.

G: Teratologen manar till långsam läsning med eftertänksamhet och tid för många skratt. De litterära referenserna är ju otaliga.

JAG: Jag ställer mig tveksam till skrattet som reaktion. vad skrattar man åt? det groteska och förbjudna kanske. men om man redan tycker det är ok att skriva vad man vill? Vad återstår då?

G: Jag är också ganska tveksam till vad jag själv skrattar åt, det otroligt bisarra utflippade, Teratologens oändliga fantasifullhet. Sjuk humor, man måste vara ganska magstark för att palla med det och framförallt inse att "morfar utgör hela världens ondska i en person" Klippet jag rekommenderar (se nedan) är sevärt. (...)

JAG: (...) jag tycker nog att det mest är det partier och teman som inte är typ slapstick "humor" som är de bästa. där man anar något slags allvar. men visst ska det vara buskis så tar jag morfar före stefan och krister när som helst...

G: (...) Har aldrig gjort buskiskopplingen, det känns ju som texten är skriven för den som är väldigt jordnära i de lokala och vulgära partierna samtidigt för den som är så övermänskligt bildad att denne är med på de avancerade referenserna. Den speciella relationen mellan morfar och pyret är på många sätt fantastiskt skildrad. När jag var i Norrland förra sommaren körde vi förbi hus där det såg ut som morfar bodde...

JAG: Jag tvivlar inte på att han är bildad men det kräver ju inte direkt så mycket att referera någon mening här och där av Nietzsche och andra berömdheter. bildad är väl när man väl när man har vertygen till att analysera och dra egna slutsatser av sin kunskap samt tillämpa den på verkligheten. äldreomsorgen skrapar bara på ytan genom sina referenser, hade kunnat skrivas med google och wikipedia.

Och där är vi nu. När jag skriver ner vårt samtal kan jag känna att jag kanske är lite hård mot boken. Men jag känner att det behövs en tredje position. Enligt klippet som det refereras till så älskar man den (om man gillar avancerad litteratur och "har förstått") eller så hatar man den (om man är moralistisk kristen puritan). Jag försöker att komma undan den polemiken, moralisterna har jag inget gemensamt med men sorry, jag kan inte säga att jag älskar den heller. Jag är glad att den finns, eftersom den är så speciell, men jag kommer nog aldrig läsa uppföljaren.