För ett par veckor sedan kunde man hitta ett exemplar av Ronnie Busks roman Änglaskuggor på Bokbörsen. Nu finns det inga kvar för det som fanns har jag köpt. Det är till er stora olycka ty det är en helt fantastisk bok. Men den goda nyheten är att ni kan låna den av mig eller på något välsorterat bibliotek.
Ronnie Busk var en ligist av den gamla skolan och han tillbringade (enligt de få källor jag hittat) en hel del av 60-talet på olika anstalter. Han är tydligt inspirerad av Jean Genet och brotten och homosexualiteten är även temat för Änglaskuggor. Hans huvudpersoner är unga män som stjäl bilar, slåss med kniv och tar knark. Det är en, ur samhället sett smutsig historia, fylld av våld, ångest och orättvisor. Ronnie ser dock andra saker. Han ser det vackra i de oregerliga ungdomarna. De är änglar i sin värld, okuvliga och uppriktiga till skillnad från anstalternas och rättsväsendets hycklare. Samhället vägrar se samspelet mellan brottslingar och rättsväsendet, hur de lever på brottslingarna och inte tvärt om. Samhällets godhet finns bara om det samtidigt kan måla ut några andra som onda. Dessa onda personer är de utslagna ungdomarna som Ronnie tillhör och försvarar. Skillnaden är att poliser, Svensson och advokater är hycklare. Detta är en inställning som rymmer mycket sanning även den inte erbjuder så många lösningar. Men det är inte heller det Ronnie vill. Han beskriver en verklighet och han gör det konsekvent och sitt perspektiv. Och det är bra. Riktigt bra.
Homosexualiteten är det andra temat i boken. Den pendlar också mellan det mörka, smutsiga, farliga och det vackra och underbara. Ronnies språk är riktigt grovt och han tvekar inte för att vara grafisk i sina beskrivningar. I mitt tummade och fläckiga exemplar av boken har någon tidigare läsare även gjort hundöron vid de mest explicita akterna. Det är ett helt gäng och för en gångs skull låter jag hundöronen vara kvar. Vid bokens enda heterosexuella samlag har den tidigare läsaren dock inte vikt något blad. Det är rätt kul tycker jag.
Den annan sak jag gillar är att Ronnie leker med formen. Den är skriven i ett "jag-perspektiv" men det är inte konsekvent, när det behövs följer han istället andra personer. Han hoppar i tiden, fram och tillbaka som det passar, leker med minnet. Ibland fastnar han i resonemang och snöar in på änglar, djävlar, pärlor och utvecklar skoningslöst sina resonemang. Det skadar inte heller att hans språk är en blandning mellan 50-tals söderslang och gamla testamentet. Det är svårt att tänka sig att detta är en debutroman.
Ronnie har förutom Änglaskuggor skrivit i antologin 13 interner och skrivit manus till filmen Stortjuven. Dessa måste genast kollas upp.
tisdag 23 april 2013
fredag 19 april 2013
Barnförbjudet
Jag har väntat på den och nu kom den: en jämförelse mellan min bok och boken Udda verklighet av Nene Ormes. "Som en barnförbjuden Udda verklighet med en touch av det folk önskade att fifty shades kunde erbjuda. Haha!". Läs hela recensionen hos Feuerzeug.
Här följde tidigare ett kanske lite förvirrat inlägg om att jag vid ett svagt ögonblick kunde ha förolämpat Nene och vilka följder det kunde ha fått. Jag skickade en länk till henne och fick genast ett trevligt svar. Därför känns det bäst att plocka bort allt jag skrev. Nu känner jag mig lite dum och lite paranoid en känsla som man som författare nog får leva med.
Här följde tidigare ett kanske lite förvirrat inlägg om att jag vid ett svagt ögonblick kunde ha förolämpat Nene och vilka följder det kunde ha fått. Jag skickade en länk till henne och fick genast ett trevligt svar. Därför känns det bäst att plocka bort allt jag skrev. Nu känner jag mig lite dum och lite paranoid en känsla som man som författare nog får leva med.
måndag 15 april 2013
Våndan av recensioner
Så nu har den äntligen kommit. Tiden då läsarna ska tycka till om det man har skrivit. En fruktansvärd tid och en underbar tid, en tid av ångest och av glädje. För mig är hela processen av skrivandet just dessa kast mellan hopp och förtvivlan men det blir aldrig lika tydlig som när det kommer till recensionerna. Jag blir så glad av att bli läst att det nästan är löjligt och en recension betyder att någon har läst och dessutom tänkt kring boken! Samtidigt vaktar jag min text som en grälsjuk drake vaktar skatten. Hur vågar någon TYCKA så om det jag har skrivit?! Men det är såklart därför boken har skickats ut till bloggar och tidningar. Författaren har gjort sitt och om hen inte lyckades förklara det hen ville i texten så ligger ansvaret helt på hen. Nu är det försent. Det blev det som det blev och det är fritt fram att tycka. Min intention är inte mer giltig än din tolkning. Det finns dock många som inte kan hålla sig till de där reglerna, läste om nån som sköt sin bok med revolver och skickade den till recensenten som sågat den. Vackert. Samtidigt är det socialt och offentligt självmord.
Nu kan jag inte hålla mig länge: här kan ni läsa en recension! Jag bugar mig för Swedish Zombie- bloggen och tackar för de fina omdömet.
Så till den andra våndan av recensioner. Att skriva om någon annans verk. När jag började skriva om böcker här så bestämde jag mig för aldrig såga någon. Eller om jag ska vara negativ så ska det vara av en väldigt bra anledning. Därför kommer det ingen recension av den nya romanen om Göteborgskravallerna 2001 som just har släppts.
Nu kan jag inte hålla mig länge: här kan ni läsa en recension! Jag bugar mig för Swedish Zombie- bloggen och tackar för de fina omdömet.
Så till den andra våndan av recensioner. Att skriva om någon annans verk. När jag började skriva om böcker här så bestämde jag mig för aldrig såga någon. Eller om jag ska vara negativ så ska det vara av en väldigt bra anledning. Därför kommer det ingen recension av den nya romanen om Göteborgskravallerna 2001 som just har släppts.
onsdag 10 april 2013
Barnets ännu helt genomskinliga skalle
Ibland (ganska ofta) kommer jag över oväntade och oförväntade böcker. Den av dessa är "För pås-seende. Berndt Pettersons collage och bokstavskonst". Jag hade inte hört talas om denne Berndt innan. Boken består av en grundlig genomgång av hans konst med kommentarer och faksimil. Bisarra installationer, kupper, kollage, burkar och påsar. Inspirerat av dadaism, popkonst och ready-made-tekniken. Det är lekfullt, då och då politiskt, otyglat och kreativt. Det roliga var att min första tanke var att det måste vara ett påhitt, att hela konstnärskapet och boken var ett påhitt. Att Berndt aldrig existerat. Så var dock ej fallet. Men jag är efter att ha läst lite mer i boken övertygad om att Berndt hade tyckt det var väldigt roligt om han fått veta att jag trodde att hans konstnärskap var ett påhitt av andra konstnärer. Meta. Är iallafall glad över att denna min lucka i allmänbildningen har täppts igen.
Eftersom jag inte pallar släpa fram min skanner för att kunna visa er ett smakprov så bjuder jag istället på ett utdrag ur en dikt av Göran Sonnevi som Berndt baserat en bild på. Ruggigt bra!
Barnets ännu helt genomskinliga skalle / med träd av susande ådror, / nerver, allt tunnare / i den nästan färglösa rymden / har inget skydd // Det ropar på ett språk som inte kan finnas / Det ropar med / de nakna kompetenserna till språk // Det biologiska och kemiska kriget / bränner ner / den oavslutade hjärnan // Om barnet föds får vi lära oss / tala den oföddes språk
ur
DEN OFÖDDES SPRÅK /Göran Sonnevi
Eftersom jag inte pallar släpa fram min skanner för att kunna visa er ett smakprov så bjuder jag istället på ett utdrag ur en dikt av Göran Sonnevi som Berndt baserat en bild på. Ruggigt bra!
Barnets ännu helt genomskinliga skalle / med träd av susande ådror, / nerver, allt tunnare / i den nästan färglösa rymden / har inget skydd // Det ropar på ett språk som inte kan finnas / Det ropar med / de nakna kompetenserna till språk // Det biologiska och kemiska kriget / bränner ner / den oavslutade hjärnan // Om barnet föds får vi lära oss / tala den oföddes språk
ur
DEN OFÖDDES SPRÅK /Göran Sonnevi
tisdag 9 april 2013
Slutna rum
Boken "Slutna rum" av Jennifer Egan är lite av ett mästerverk. Den utspelar sig på flera olika berättarnivåer, perspektiven skiftar, författaren leker med läsaren. Spänningen hålls upp genom att man inte vet vem som berättar och hur de olika rösterna förhåller sig till varandra. Läsaren blir ständigt överraskad av det verkligt skickliga romanbyggandet. Själva historierna (en kurs i skrivande på ett hårt amerikanskt fängelse, en loser isolerad på ett förfallet renoveringsobjekt till slott i Europa och en historia till som jag inte tänker avslöja) är var för sig intressanta men tillsammans blir de genom sina kopplingar än bättre. "Slutna rum" seglar direkt upp som en favorit bland fängelselitteratur (bland Dostojevskijs "Döda huset" och "Grundbulten").
Det var flera veckor sedan jag läste den här boken och jag har inte kunnat ta mig för och skriva om den trots att jag uppskattade den. När jag funderar på varför så går en fruktansvärd sanning upp för mig: jag har blivit väldigt kräsen. Det spelar inte så stor roll hur fint hantverk det är eller hur överraskande vändningarna är. Efter jag slutat läsa vet jag att det var en bra bok som jag uppskattade men berättelsen dröjer sig ändå inte kvar. Hur bra det än är så var det bara förströelse. Författaren har suttit på sin kammare och hittat på allt för att underhålla. Behjärtansvärt men jag saknar ett större ärende, jag saknar engagemang frågeställningar som lever vidare efter jag slagit ihop pärmarna. Jag funderar på om det är såhär man känner sig efter att ha läst den senaste svenska deckaren. Det är visst inget fel att läsa bara för underhållningens skull (och då borde man läsa "Slutna rum") men för mig duger det inte längre. Jag erkänner att jag är pretentiös.
Det var flera veckor sedan jag läste den här boken och jag har inte kunnat ta mig för och skriva om den trots att jag uppskattade den. När jag funderar på varför så går en fruktansvärd sanning upp för mig: jag har blivit väldigt kräsen. Det spelar inte så stor roll hur fint hantverk det är eller hur överraskande vändningarna är. Efter jag slutat läsa vet jag att det var en bra bok som jag uppskattade men berättelsen dröjer sig ändå inte kvar. Hur bra det än är så var det bara förströelse. Författaren har suttit på sin kammare och hittat på allt för att underhålla. Behjärtansvärt men jag saknar ett större ärende, jag saknar engagemang frågeställningar som lever vidare efter jag slagit ihop pärmarna. Jag funderar på om det är såhär man känner sig efter att ha läst den senaste svenska deckaren. Det är visst inget fel att läsa bara för underhållningens skull (och då borde man läsa "Slutna rum") men för mig duger det inte längre. Jag erkänner att jag är pretentiös.
fredag 5 april 2013
Ett vackert ögonblick
En vän från Norrland säger till mig att om man skrattar åt "Äldreomsorgen i Över Kågedalen" så kanske man inte ska läsa sånna böcker. Att det är en försvarsmekanism som folk tar till när de inte förstår. Bara som en kommentar till föregående inlägg. När jag själv är grinig håller jag med.
Nu när jag är helt klar med boken så kan jag tycka att det är väldigt fascinerande hur författaren leker med läsaren. Att han lyckas frammana en slags sympati för karaktärerna till slut. Att han lyckas få en att känna sympati för en karaktär som efter allt att döma är ondskan själv. Hur man automatiskt och reflexmässigt söker efter identifikationspunkter i det man läser att man får sympati för Morfar. Det är en stor mindfuck som definitivt gör "Äldreomsorgen..." läsvärd.
Kan även notera att graffitiprofessorn Staffan Jacobsson skriver lite om "Han åt mitt hjärta" på sin blogg Konst och politik. Hittar ni hans bok "Dialog om frihet", som handlar om den heta sommaren i Lund 1968, så kan jag rekommendera den varmt! Staffan är del av en verklighet som är mycket finare än den de flesta av oss lever i. En verklighet där pengar saknar värde, kreativiteten flödar och alla är konstnärer. Rent politiskt finns det många saker som är problematiska med den anarkistiska inställningen till samhället, ofta brister den i förklaringsmodeller och kan lätt bli individualistisk. Men på många sätt är den också fantastisk.
I Lund har jag spenderat många timmar med Staffan på bokcafé India Däck, talades om allt möjligt. En gång kom en annan äldre man in när vi diskuterade och började orera om hur fint det var att Staffan (professor, författare, konstnär, 60+, barnafar osv.) lärde mig (20+, A-kurs student, noll koll) saker. Blixtsnabbt säger Staffan att: "vi lär varandra saker. Jag ser honom som min jämlike". Det ögonblicket har betytt väldigt mycket för mig. Ett så självklart antiaktoritärt ögonblick som gick rakt in i hjärtat. Det kan mycket väl vara den inställningen och mitt möte med den anakistiska kulturen som gjort att jag över huvud taget vågade börja skriva böcker. När jag är 60+ hoppas jag att jag kan vara ett så klockrent föredöme.
Nu när jag är helt klar med boken så kan jag tycka att det är väldigt fascinerande hur författaren leker med läsaren. Att han lyckas frammana en slags sympati för karaktärerna till slut. Att han lyckas få en att känna sympati för en karaktär som efter allt att döma är ondskan själv. Hur man automatiskt och reflexmässigt söker efter identifikationspunkter i det man läser att man får sympati för Morfar. Det är en stor mindfuck som definitivt gör "Äldreomsorgen..." läsvärd.
Kan även notera att graffitiprofessorn Staffan Jacobsson skriver lite om "Han åt mitt hjärta" på sin blogg Konst och politik. Hittar ni hans bok "Dialog om frihet", som handlar om den heta sommaren i Lund 1968, så kan jag rekommendera den varmt! Staffan är del av en verklighet som är mycket finare än den de flesta av oss lever i. En verklighet där pengar saknar värde, kreativiteten flödar och alla är konstnärer. Rent politiskt finns det många saker som är problematiska med den anarkistiska inställningen till samhället, ofta brister den i förklaringsmodeller och kan lätt bli individualistisk. Men på många sätt är den också fantastisk.
I Lund har jag spenderat många timmar med Staffan på bokcafé India Däck, talades om allt möjligt. En gång kom en annan äldre man in när vi diskuterade och började orera om hur fint det var att Staffan (professor, författare, konstnär, 60+, barnafar osv.) lärde mig (20+, A-kurs student, noll koll) saker. Blixtsnabbt säger Staffan att: "vi lär varandra saker. Jag ser honom som min jämlike". Det ögonblicket har betytt väldigt mycket för mig. Ett så självklart antiaktoritärt ögonblick som gick rakt in i hjärtat. Det kan mycket väl vara den inställningen och mitt möte med den anakistiska kulturen som gjort att jag över huvud taget vågade börja skriva böcker. När jag är 60+ hoppas jag att jag kan vara ett så klockrent föredöme.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)