Ska jag gilla det här?

Äntligen har jag tagit tag i ett projekt som jag länge gått och dragit mig för, nämligen att läsa Nikanor Teratologens "Ädreomsorgen i Över Kågedalen". Den har hängt över mig som ett ruttet äpple som bara väntar på att falla ner och med ett stänkande "klafs" träffa mitt huvud. I över tio års tid har den återkommit, tagits upp till diskussion och rekommenderats mig på ett sätt som få andra böcker har gjort. Den har utan tvekan sina hängivna supporters (jag tror dock inte att någon tjej någonsin har rekommenderat den hittills - men det kanske inte betyder något).  Någon gång har jag till och med tagit upp Vertigo förlags pocket upplaga och försökt läsa. Men jag tyckte den var för ful tror jag, omslag, sättning och den bisarra dialekten gjorde den oläsbar. Därför blev jag glad när det kom en ny utgåva med linneband och illustrationer, SKITSNYGG. Under min läsning har jag fört en SMS-konversation med ett stort fan. Såhär har det låtit:

G: (...) Som du märker är texten väldigt tung men fatastisk och dialekten gör det svårt, alla ord står inte med i ordförklaringarna. Att googla de man inte begriper är att rekomendera. Författaren är fantastiskt beläst.

G: Har nu läst Han åt mitt hjärta, imponerad! Mycket blod, XXX fick så han teg! Men vill du bli konsulterad nästa gång du skriver om XXX? Plågad av Teratologen?

JAG: Tackar! (...) Jag kan inte direkt säga att jag plågas av Teratologen, berättarperspektivet omöjliggör all trovärdighet och allt engagemang för för någon "karaktär". språket omöjliggör även det mesta av flytet i läsningen. men det är intressant ändå, många roliga ord och dråpliga scener. den är i sanning bisarr.

G: Teratologen manar till långsam läsning med eftertänksamhet och tid för många skratt. De litterära referenserna är ju otaliga.

JAG: Jag ställer mig tveksam till skrattet som reaktion. vad skrattar man åt? det groteska och förbjudna kanske. men om man redan tycker det är ok att skriva vad man vill? Vad återstår då?

G: Jag är också ganska tveksam till vad jag själv skrattar åt, det otroligt bisarra utflippade, Teratologens oändliga fantasifullhet. Sjuk humor, man måste vara ganska magstark för att palla med det och framförallt inse att "morfar utgör hela världens ondska i en person" Klippet jag rekommenderar (se nedan) är sevärt. (...)

JAG: (...) jag tycker nog att det mest är det partier och teman som inte är typ slapstick "humor" som är de bästa. där man anar något slags allvar. men visst ska det vara buskis så tar jag morfar före stefan och krister när som helst...

G: (...) Har aldrig gjort buskiskopplingen, det känns ju som texten är skriven för den som är väldigt jordnära i de lokala och vulgära partierna samtidigt för den som är så övermänskligt bildad att denne är med på de avancerade referenserna. Den speciella relationen mellan morfar och pyret är på många sätt fantastiskt skildrad. När jag var i Norrland förra sommaren körde vi förbi hus där det såg ut som morfar bodde...

JAG: Jag tvivlar inte på att han är bildad men det kräver ju inte direkt så mycket att referera någon mening här och där av Nietzsche och andra berömdheter. bildad är väl när man väl när man har vertygen till att analysera och dra egna slutsatser av sin kunskap samt tillämpa den på verkligheten. äldreomsorgen skrapar bara på ytan genom sina referenser, hade kunnat skrivas med google och wikipedia.

Och där är vi nu. När jag skriver ner vårt samtal kan jag känna att jag kanske är lite hård mot boken. Men jag känner att det behövs en tredje position. Enligt klippet som det refereras till så älskar man den (om man gillar avancerad litteratur och "har förstått") eller så hatar man den (om man är moralistisk kristen puritan). Jag försöker att komma undan den polemiken, moralisterna har jag inget gemensamt med men sorry, jag kan inte säga att jag älskar den heller. Jag är glad att den finns, eftersom den är så speciell, men jag kommer nog aldrig läsa uppföljaren.

Blasfemi bland de levande döda

Äntligen har jag fått tillbaka korrekturläsningen av manuset! (Det är fint att börja en mening med "Äntligen", Selma Lagerlöf gjorde det i Görsta Berlings saga "Äntligen, stod prästen i predikstolen" och jag snodde det till inledningen till kapitel 14 i Bollkastaren "Äntligen stod punkaren bakom disken på café Glassfabriken och sträckte fram sin tatuerade hand för att lämna växeln.") Hur som helst: äntligen är det tillbaka och jag kan fortsätta mitt arbete med att få ut boken. Just korrekturläsning är extremt viktigt. Man kan ganska ofta se hur självpublicerade böcker eller böcker från små förlag drabbas av små dissar om korrektur och redigering i bibliotekens inköpshäften. När man ser det så vet man att det förmodligen är en bok som främst angår de närmast sörjande. Recensionerna i inköpshäftena är väldigt sällan rakt ut negativa och försöker hålla en objektiv stil. Därför tränas man att läsa mellan raderna för att upptäcka vad som är ordentligt genomarbetat och värt att köpa in. Ibland kan man känna sig som en kodknäckare, på väg att dechiffrera hemliga meddelanden (ja, jag leker spion på jobbet. Gör inte alla det?). Så därför, för att undvika att lektörer och recensenter petar in kommentarer bokens produktion, måste korrekturen vara extremt noggrant gjord. Och det är gjort nu. Det har tagit lång till att hitta rätt person för jobbet. De flesta som tror sig kunna läsa korrektur ordentligt kan det inte (däribland jag själv). Att ha många personer som läser lite korrektur var är inte heller någon bra idé. Dels kommer du bli less på ditt manus när du för in ändringar för 1000 gången och alldeles för många kommer att ha läst ditt ofärdiga manus. De kanske är positiva och kommer tala gott om din bok ändå men du behöver folk som hypar boken när den väl finns tillgänglig att köpa.

Jag har förresten kommit på vad som stört mig så med Max Brooks "Världskrig Z": det är en zombiekatastrof roman som slutar lyckligt! Visst, man behöver inte följa alla mallar men på något sätt blir det ändå skevt. Man kan ju lämna lite hopp om någon karaktär men att mänskligheten överlever zombiekatastrofen det är blasfemi!

Mitt förflutna, upprepat

Oftast vet man inte vad behållningen kommer att vara när man hittar en bok. Härom veckan hittade jag en helt knasig bok med science fiction teckningar av Rodney Matthews. Last ship home heter den och är full av riktigt knäppa bilder. Texten i boken är som en bedrövligt dåligt skriven reklamtext för tecknaren. Helt ovärd. Men det hade smugit sig in ett citat från Mearvyn Peake:s Gormenghast-triologi. När karaktären Crabcalf, ensam och bedrövad, ligger i en grotta med sin "Great novel"  omkring sig. Hans bok släpptes för 30 år sedan och sålde bara 12 exemplar. Så här beskrivs det:

"He lay with his past beside him, beneath him and at his head: his past, five hundred times repeated, covered with dust and silver-fish. His head, like Jacob´s on the famous stone, rested against the volumes of lost breath. The ladder from his miserable bed reached up to Heaven. But there were no angels."

Mycket fint tycker jag. Det får mig självklart att tänka på lådorna med Bollkastaren som står i källaren. Det är inte så att boken floppade. Den har i dagsläget sålt ca 500 ex och det får man väl vara nöjd med. Men likväl ligger även mitt förflutna i lådor, upprepat typ 500 gånger, täckt av damm. Jag antar att det ödet är alla skrivande personers mardröm och anledningen att många inte vill publicera det dom skriver själva. Men nu finns det ju Print on demand som är riktigt billigt och bra. Jag har kollat upp olika tryckerier och kommer publicera hela listan här samtidigt som jag skickar till tryck.

Här kommer lite sjuka bilder från Last ship home:

Jag slår vad om att det är människokött i grytan. Det måste det bara vara.