Författarnas författare

Så nu var jag klar. Bredvid mig ligger Roberto Bolanos 2666 i all sin tjockhet. Innan jag läste den var mina känslor inför den: förväntan, respekt och nyfikenhet. Efter jag läst den är känslorna: tillfredsställelse, förundran och glädje.
2666 är en helt fantastisk bok det vill jag göra klart från början. Den är spännande, otäck och krävande men samtidigt lekfull, rolig och djup på det sättet att det känns som om den är en hemlighet mellan mig och författaren.
Det var tydligen Bolanos idé att dela upp bokens fem avsnitt till olika böcker. Ett beslut han tog för att kunna ge sina barn ekonomisk trygghet efter att han dött. Arvingarna beslöt dock att släppa verket samlat och det var en faslig tur. Delarna skulle nog uppfattas som allt för skilda om de inte satt samman. Även de nu sitter ihop får man ofta tänka sig dess samband. En ytlig läsning skulle säga att sambandet är den mexikanska gränsstaden Santa Teresa som sjunkit ner i ett mörker av våldtäkter och kvinnomord (del fyra "Brotten" handlar mest om detta och är fruktansvärt obehaglig läsning). Vill man så kan man dock hitta andra teman i boken. Ja, man kan hitta hur mycket som helst egentligen. Det är en enorm roman om tiden, historien, litteratur, Mexiko, Tyskland, akademiker, mördare, människor och hur de relaterar till varandra. Eftersom Bolano var vänsterintellektuell (troskist, anarkist) och det är en position jag känner mig hemma med så läser jag in kritiken, eller beskrivningen, av kapitalismen som ett genomgående tema. Det sägs att Bolano visste om att han skulle dö när han skrev boken och det är ett hård dom han lämnar efter sig med detta sitt sista verk.

Ska jag skriva något om Bolanos stil? Den är som vanligt både exakt och svävande. Om man har något intresse av litteratur och skrivande så tror jag det är svårt att inte fascineras av hans hantverk. Flera gånger kommer jag på mig själv med att tänka att fy fan vad den formuleringen satt eller men vad gör han nu? Hur kan han komma undan med det där? Bolano är kanske författarnas författare, men till skillnad från musiker som gör musik för sina kollegor så tror jag att många kommer finna en pervers njutning i hans böcker.
Jag måste slutligen bara dela med mig av ett exempel.

"Men det hade funnits en obelisk en gång, när Santa Teresas stadsgräns gick längre in och Casa Negras var ett så att säga fristående samhälle. En obelisk av sten, eller rättare sagt tre stenar ovanpå varandra som bildade en figur som med lite fantasi eller humor kunde betraktas som en primitiv obelisk eller en obelisk ritad av ett lite barn som nyss lärt sig teckna, en monstruös bebis som bodde utanför Santa Teresa och vandrade runt i öknen och åt skorpioner och ödlor och aldrig sov."

Genom att flyta in och ut i sina karaktärers medvetanden kan han mitt i en realistisk och saklig beskrivning slänga in guldkorn som detta. Jag återvände gång på gång till den här meningen. Det är inte bara en beskrivning och förklaring till namnet på en by eller tre stenar på varandra, det ryms så mycket mer i detta. Jag ryser när jag tänker på jättebabyn i öknen som aldrig sover. Jag vill läsa mer om den, men som så många gånger lämnas jag med min fantasi och känslan av att fy fan vad detta är bra.