Lenin. Det intressantaste med Lenin kan vara att han inte var speciellt intressant. Man skulle kunna säga att han var rätt person på rätt plats och att han inte bangade på att göra revolution. Hans politiska begåvning bestod till mycket i att förutse och bedöma läget i klasskampen. Dessutom var han en pragmatiker som prestigelöst ändrade åsikt i många frågor och ständigt sökte nya lösningar. Lenin var även en extremt dedikerad person som slet ut sig själv fullständigt för att genomföra ryska revolutionen. En kämpe och ett föredöme för alla som tror att det är en bra idé att göra sig av med kapitalismen. Här borde jag enligt gängse borgerlig sed ta avstånd från vad det senare blev av Sovjetunionen, från Stalin, från folkförflyttningar och "terror". Sånt är jag dock inte speciellt intresserad av att göra. De flesta som sysslar med den kritiken gör det av ideologiska skäl, för att smutskasta de kommunistiska försök som gjorts. De mörkermännen tänker jag inte sälla mig till. Om jag ska kasta skit på någon i sammanhanget så blir det väl anarkistfavoriten och krigsherren Nestor Makhno för hans judehat. Skäms på de anarkister som ser honom som förebild.
Anledningen till att jag skriver om Lenin är Stefan Lindgrens biografi Lenin. Mycket läsvärd! På något sätt lyckas den att vara både lättläst och lite torr. Udda kombination.
Jag kan även bjuda på ett läs och skrivtips från Lenin:
"Vanligen", berättar sekreteraren Fotieva, "började Lenin läsa handlingarna från slutet, det vill säga där de praktiska förslagen framställdes, och utelämnade 'litteraturen', som han kallade det". Från barnsben hade han vanan att läsa med pennan i hand.
Och folkskollärare runt hela det gamla Sovjet älskade att i detalj beskriva hur Lenin skrev en uppsats.
Först vek han ett pappersark på längden. Sedan skrev han ett utkast på vänstra halvan. På högra halvan införde han sedan tillägg, kommentarer och rättelser. Slutligen skrev han samman slutversionen på ett nytt ark.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar