Jag har skrivit den här inledningen fyra gånger nu. Först skrev jag den som ett brevfilmsbrev (eftersom bloggandet gör min stil infantil), andra gången skrev jag fel, tredje gången tänkte jag skriva om en bok i en stil som var tvärtemot stilen i boken jag läst. Eftersom jag just läst och tänkte skriva om Salman Rushdies "Joseph Anton" så blev det korta, glättiga meningar med ständiga referenser till My Little Pony. Det blev ohållbart i längden och jag fick svårt att få fram vad egentligen tyckte om den.
Jag tycker såhär: boken var sådär.
Trots att jag lagt små papper på 14 ställen (jag lägger i bokmärken där det står något extra minnesvärt) så var den tung att ta sig igenom. Jag önskade ofta att den skulle ta slut, ibland önskade jag att jag var död. Upplägget är intressant: det handlar om Salmans Rushdies liv efter att han dömts till döden av Irans Ayatolla Khomeini för att ha skrivit boken Satansverserna. I nio år levde han under Fatwan, enligt Irans politiska prästerskap var det varje muslims plikt att ta livet av honom.
Det positiva är att man får många intressanta inblickar i rika berömda författares arbete och liv (de leker leken Titlar som aldrig riktigt dög: Herr Zjivago, Farväl till stridsmedlen, Klockan ringer för dig, Två dagar i Ivan Denisovitjs liv, Mademoiselle Bovary, Historien om Forsytes, Bjässen Gatsby, Droskchauffören, Kärlek i influensans tid, Toby-Dick, Snag-22, Rasberry Finn). Den handlar till stor del om skrivande och litteratur. Salman skriver bra och vissa stilfigurer är en fröjd att läsa, han gillar bland annat att måla upp kraftiga surrealistiska bilder som etsar sig fast i minnet. Samtidigt så skriver han väldigt långa, besvärliga meningar som ärligt talat blir lite tröttsamma i längden. Rushdie skriver själv om den "apokryfiska sidan 15-klubben" (de som aldrig kom längre än till sidan 15 i Satansverserna) och jag måste erkänna att jag själv är medlem i den klubben. Hans språk är så intensivt att det hotar att kväva en. Jag gissar på att "sidan 15-klubben" har sjukt många medlemmar.
Jag kan verkligen uppskatta en lite osympatisk berättare men Rushdie är ibland osympatiskt på lite fel sätt, han har vissa envisa drag av surgubbe-som-vet-att-han-är-surgubbe-och-därför-tycker-att-han-får-vara-surgubbe. Dessutom är han gubbsjuk nästan lika mycket som han är gubbrolig. Nu märker jag att jag har spårat ur i kritik här. Boken är inte så dålig, den är stundtals både filosofisk och spännande, egentligen är den bara för lång och jag vet inte vem jag skulle rekommendera den till. Jag ger den tre arga präster av fem.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar