Reaktioner på "Han åt mitt hjärta"

Nu är det hög tid att sammanfatta lite reaktioner på min senaste bok "Han åt mitt hjärta". Jag tror att jag ska ha länkat till alla texter i andra inlägg här på bloggen, så man kan lätt klicka sig till de hela recensionerna. De flesta är från bloggar men när de är från tidningar så har jag skrivit ut det.

Han åt mitt hjärta är en berättelse om rädsla. Om en akut rädsla för våld och övergrepp. Om en långintensiv rädsla för att bli av med sin försörjning och tvingas hanka sig fram genom att delta i förnedrande arbetsmarknadsåtgärder eller ännu värre. Om en rädsla för sina egna förmågor, för sin egen ilska, för vad man tar sig till när desperationen blir för stor. En rädsla som är många gånger större hos den som dessutom råkar vara varulv.

Arbetaren / Fredrik Edin

Sexualitet, hat och kärlek genomsyrar allt och levereras intelligent med ett effektivt språk. Genreblandningen skulle kunna ha blivit spretig och för ambitiös men fungerar väldigt väl.

BTJ / Erika Johansson

Detta är en härlig liten skräckroman, en blandning av intelligent samhällskritik och finstämd varulvsromantik. (…) Det är en historia med våldsamma inslag men också ömsinta, filosofiska frågeställningar och komiska kullerbyttor.

Tinia

Det är en märklig men mycket välskriven roman som handlar om Viktor, en ung ensam man i Malmö som praktiserar på ett bibliotek. Hans liv förändras drastiskt när han börjar förvandlas till varulv. (…) Samtidigt inleder Viktor och Henry ett förhållande med varandra. När de inte är ute och river ihjäl folk ligger de hemma och myser och diskuterar Brecht och Dostojevskij. Det är en kärlekshistoria som är fruktansvärt rå och destruktiv samtidigt som den är ganska gullig.

Aftonbladet / Kalle Holmqvist

Om det låter intressant med varulvar, kött och sex, så har ni här en bok för er. Som en barnförbjuden Udda verklighet med en touch av det folk önskade att fifty shades kunde erbjuda. Haha!

Ja, det är en väldigt rolig bok, faktiskt, i all sin makabra snygghet. Kanske är det jag som har dålig humor, kanske är det Viktor Algren som har riktigt bra humor (min).

Feuerzeug

Han åt mitt hjärta är en koncis och intensiv bok, lite som en feberdröm av våld, sex och filosofi. (…) Jag gillar som sagt kontrasten mellan Han åt mitt hjärta och den vanliga framställningen av varulvar i urban fantasy. Jag gillar att den, trots Viktors samvetskval, är rå och hämningslös och köttig och samtidigt lyckas vara humoristisk utan att det blir löjeväckande.

In another library

Jag gillar verkligen den här boken. Karaktärerna är bra gestaltade, våldet ligger på en lagom nivå och han hanterar hela varulvstraditionen på ett bra sätt. Det är också kul att han tar klassamhällets och Arbetsförnedringens alla krav och tvång och släpper ut det i en varulvssmittad våldsorgie.

Gestaltningen av Malmö är brilljant! Pildamsparken, Stadsbiblioteket är såklart lätt igenkänningsbara men även Kirsebergs kyrka, Burlövs Golfklubb och industrigatan får kärlek i varulvarnas jakt runt Malmönatten.

Socialist Simon

Algrens prosa är elegant, ofta skir och vacker utan krusiduller. Han placerar sina varulvar i Malmö och gör det till något väldigt naturligt utan krystade förklaringar. Det är en text med intellektuella ambitioner. Algren gör mer än att låta läsaren frossa i blod och tarmar (inte för att bloddrypande inslag saknas!).

Han åt mitt hjärta är en grym och vacker text och Viktor Algren kan komma att göra mycket för att bredda svensk skräck. Om han vill.

Swedish Zombie

Algren skriver bra, och han skriver distanserat. Han åt mitt hjärta är inget för den som vill sugas in i texten. "Författarens illusion" bryts ständigt av vackra formuleringar, listiga liknelser och referenser till samhälle och litteratur - men utan att för den sakens skull bli ironiskt. Speciellt de intertextuella anspelningarna står som spön i backen. Det är Trollkarlen från Oz, Josef K, Jean Genet, Dante, Harry Potter och Grottekvarnen, för att nämna ett urval. Det är en litterär text som rör sig i samklang med andra texter.

Men ändå, och för att sammanfatta: varulvar i Malmö som bildar stadsgerilla - idén är suverän. Det gör inte saken sämre att det är så välskrivet.

Henrik Johansson

Det är också en ljuvlig bladvändare. Henrik Johansson menar att Algren skriver distanserat och att det inte är något för den som vill sugas in i texten. Jag vet inte riktigt vad han menar faktiskt. Att det är en jag-berättelse som kommer i efterhand tycker jag mest ger den en lite ödesbestämd klang. Och själv ville jag hela tiden läsa ett kapitel till. Jag var absolut inte distanserad till texten utan sjönk in i den från första stavelsen varje gång jag slog upp den.

Världen ska brinna / Pål Eggert

Den svenska varulvsromanstammen är visserligen inte särskilt stor, men Han åt mitt hjärta tillhör absolut toppskiktet inom den.

Spektakulärt

Å andra sidan gillar jag ju det provokativa. Jag börjar redan tänka på alla människor jag vill ge den här boken till, fundera över varför den inte fått mer uppmärksamhet, varför jag inte läser om den överallt? Antagligen är det på grund av att Pluribus är en ideell förening med liten bokutgivning som recensenterna på de stora tidningarna har missat den, vilket är synd. Algren har trots allt gjort något unikt, något dödsföraktande och stort här; bara det faktum att jag tänker och tycker så jävla mycket under läsningen är ju ett bevis på detta. Spännande är det också, att ta del av hur en människa förvandlas till en varulv. Blandningen av skräck och vardagsrealism är inte ny, men den fungerar fantastiskt väl.

Lina Arvidsson

Vuxenlitteratur

De lämnade biblioteket och tog en promenad i kvällen. "Jag fick reda på något idag", började Kit i samma stund som en sinnesförvirrad yngling hoppade fram bakom en buske och skrek: "Tchetvjortoje izmerenije! Tchetvjortoje izmerenije!"
"Job tvoju mat", suckade Yashmeen en aning uppgivet och gled undan hans grepp innan Kit han gå emellan. Den unge mannen försvann springande längs gatan. "Jag borde beväpna mig", sa hon.
"Vad var det han skrek?"
"'Fjärde dimensionen!'" sa hon. "'Fjärde dimensionen!'"
"De är överallt nu för tiden. De kallar sig för 'Otzovister'. En ny undergrupp av kättare, den här gången mot Lenin och hans bolsjeviker - påstås vara antimaterialister, hängivna läsare av Mach och Ouspenskij, fanatiskt upptagna av något som de kallar 'den fjärde dimensionen'. Huruvida doktor Minkowski, eller någon annan matematiker, skulle känna igen den som en sådan, är en annan sak. Men de har med relativt små ansträngningar lyckats driva materialisterna i Genève till vansinne med den. Självaste Lenin påstås vara upptagen med att skriva en gigantisk bok där han försöker gendriva tanken på 'den fjärde dimensionen', med argumentet, såvitt jag förstår, att tsaren bara kan störtas i tre."

Ur Mot dagen av Thomas Pynchon

Ju längre jag kommer i detta gigantiska verk desto tydligare blir det att det är en Liftarens Guide till galaxen för vuxna.

Bokförläggaren

I förläggaren Krister Gidlunds lilla bok Bokförläggaren berättar han med stor erfarenhet om bok- och förläggarbranschen. Han startade Gidlunds tillsammans med sin fru 1968 och var aktiv som förläggare fram till sin död 2010. Gidlunds introducerade bland annat Yasar Kemal på svenska och har gett ut över 2000 böcker.
Så hur är då hans tillbakablick på yrket? Den är nostalgisk. Den är kritisk mot samtiden. Den har humor och den är gnällig. Allt var i princip bättre förr: utgivningen, relationen författare - förlag, bokhandlarna, förlagen, författarna, osv. osv. Gidlund argumenterar väl och han har många poänger, inte minst är det en intressant genomgång över hur gårdagens bokbransch var uppbyggd. Fasta bokpriser, bokhandlar med branschansvar, hederlighet mot förlagets författare, sånt som helt saknas nu för tiden.
Mycket av boken är en kritik av marknaden dvs. marknadsekonomin. Den oreglerade marknaden som enbart är inriktad på profitmaximering. En intressant sak som händer med mig när jag läser är att jag blir lite förvånad. Den reglerade bokmarknaden med fasta priser (som jag aldrig upplevt) känns som en omöjlighet. Mina tankar har marknadsanpassats. Nu är det visserligen något som jag kan reflektera över och ompröva, men instinktivt är hinder för marknaden något som jag tänker hör till det förgångna. Så förstörd är man. Hinder för marknaden eller hinder mot marknaden borde istället vara framtiden. Ju mer marknad och friare kapitalism desto sämre får vi det. Bokförläggaren är en påminnelse om det.

Fight fire with fire

På den utmärkta bloggen In another library kan man läsa en recension av Han åt mitt hjärta. Bland annat sägs detta:

"Han åt mitt hjärta är en koncis och intensiv bok, lite som en feberdröm av våld, sex och filosofi. Personligen gillar jag att boken utforskar rovdjursnaturen och blodtörsten hos monstren på ett sätt som inte är så vanligt i urban fantasy-genren."

Guy Debord i Berlin

Berlin har en av mina absoluta favoriter bland bokhandlar. Den heter St.Georges, säljer engelska böcker och urvalet är fantastiskt. Rekommenderas! Köpte fyra böcker där vid mitt senaste besök i veckan. En av dom var Guy Debords Panegyric Volumes 1 & 2. Det är något tvångsmässigt över att jag måste köpa allt jag ser av Debord. Panegyric är hans memoarer, volym 1 är texter och volym 2 är bilder och citat som utvecklar texterna i volym 1. Man läser dom alltså helst parallellt.
I översättarens geniala efterord (där han mycket beklagar sig över vilket helvete det är att översätta texten) så sammanfattas bokens teman väldigt bra:

This continual shift of meaning, witch is more or less evident in every single sentence, is present too in the general movement of the entire book. Thus the question of language is dealt with through strategy (chapter I); the passions of love through criminality (chapter II); the passing of time through alcoholism (chapter III); the attraction to places through their destruction (chapter IV); the fondness for subversion through the police backlash that it continually incurs (chapter V); growing old through the sphere of war (chapter VI); decay through economic development (chapter VII).

Om du minst delar hälften av dessa intressen så borde du läsa den minst en gång. En behöver läsa den rätt många gånger för att verkligen ta till sig alla delar. Den är full av referenser och citat att kolla upp, meningarna är ofta dubbeltydiga, det finns helt enkelt mycket att upptäcka i läsningen. Sånt gillas!

Farfarsparadoxen

I morse höll jag på att bli dödad av mina böcker. En hylla med ca 50 böcker störtade ner från sin plats på väggen och skulle ha träffat mig i ryggen om jag inte haft ett så bra ryggstöd på min skrivstol. Det är som att olika delar av min inredning utkämpar ett krig bakom min rygg.

Böckerna är mitt Damoklessvärd, det är farligt att vara författare (Eller så måste jag bara bli bättre på att skruva och fästa hyllor. Dramaqueen.).

Den mycket sympatiska podcasten Farfarsparadoxen talar i sitt senaste avsnitt om skräcklitteratur och kommer in på Han åt mitt hjärta. Lyssna gärna på den!

Tystnad: odjur

Henrik Johansson författare till den nyligen utgivna arbetarromanen Av kött och blod skriver fint om Han åt mitt hjärta på sin blogg. Henrik ställer en relevant fråga vad det gäller skrivande i sin text: hur skriver man ut tystnad?
Som av en händelse läste jag inlägget samtidigt som jag höll på med Andrej Belyjs Petersburg och fick genast ett exempel som iaf. jag tycker är briljant. Genom en enkel mening som liksom rör sig cirkulärt så får Belyj tiden att gå.

Det går sextio minuter på en timme; och en minut består i sin tur av sekunder; sekunderna gick och blev till minuter; tunga staplade sig minuterna, och släpade sig timmarna.
Tystnad.

Så problemet är väl inte att det inte går utan att jag inte gjorde det tillräckligt bra. Det mesta går ju att göra med text.
En annan sak jag tänkte på idag är uttrycket "obeskrivligt". Det är ju onekligen en beskrivning. Mindfuck. Odjur är en annan favorit. Är man för mycket djur så blir man ett odjur. Hur går det ihop?

Brutna löften

Jag har en svaghet för Pre-Rafaeliterna och deras romantiska måleri. Det är en på många sätt problematisk strömning i konsten. I huvudsak är det män som målar klassiskt vackra kvinnor, ofta med mytiska bakgrunder. Men samtidigt tycker jag att estetiken är fantastisk och målningarna är oftast helt sjukt välgjorda. Jag gillar även hur tavlorna är hela historier. En bok som introducerar flera av de största Pre-Rafaeliterna och presenterar tolkningar av dem är The Pre-Rafaelite language of flowers av Debra N. Mancoff. Nedan är Broken Vows målad av Philip Hermogenes Calderon, så här kan man t ex tolka den. Den rosa rosenknoppen som den dubbelspelande mannen håller upp inför den blonda kvinnan representerar ny kärlek och mannens växlande natur. Den svikna står bakom muren och håller sig för sitt krossade hjärta. Murgrönan är en hyllning till hennes fasta karaktär. Vid hennes fötter ligger ett guldarmband (syns inte så väl med denna upplösning), en kärleksgåva som hon nu har tappat. Armbandets trista metall kan inte mäta sig med naturens skönhet i den färgsprakande rosenknoppen.
Den slokande vita Irisen i förgrunden symboliserar traditionellt förlorad kärlek och tyst lidande. Iris var gudinnan som ledde unga kvinnor från livet till döden.
Om ni besöker London så se till att se denna målning i original på Tate Gallery. Mig hugger den i hjärtat varje gång. Innerst inne är jag en dramatisk romantiker precis lika mycket som jag är en pragmatisk marxist.  

Petersburg i St:Petersburg

Det har varit en hel det St:Petersburg för mig den senaste veckan. Jag har nämligen läst Andrej Belyjs Petersburg under tiden som jag varit i St:Petersburg. Vilken stad! Och vilken bok!
Det är svårt att bestämma sig var jag ska börja så jag recenserar de båda parallellt. Boken är ett symbolistiskt mästerverk från början av 1900-talet. Staden är ett kulturellt centrum och Rysslands fönster mot Europa från början av 1700-talet. I boken irrar de febrigaste ryssarna i ryska litteraturen omkring på gator och prospekt, det är bomber, anarkistgrupper och en stad i upplösning. Den stora bronsryttaren (Peter I) lever och jagar runt på gatorna. Belyj öser på med färger, intryck, drömmar och känslor. Att läsa Petersburg är som att gå runt i en impressionistisk målning med 40 graders feber. Det är bitvis fantastisk bra men ofta tycker jag att han borde dra ner på effekterna och koncentrera sig på historien han vill berätta. Bitvis blir det för mycket form och för lite innehåll. Det hindrar dock inte Petersburg från att vara en mycket speciell och bra bok.
Verklighetens St:Petersburg då? Jag vet inte ens om det finns ett verklighetens St:Petersburg. Sedan tsar (diktator) Peter I bestämde att det skulle ligga en stad i träskmarkerna vid Nevas utlopp (1703 invigdes staden) så har den varit ett centrum för historia och kultur. Vart man än går så finns spår av drömmar, lidande, genialitet och förtryck. Katedraler (under förgyllningen av Isacs katedralens guldkupol dog 60 människor av giftiga ångor), tunnelbanan (sovjetbyggd, utrustad med enorma ljuskronor och utsmyckningar, som ett palats för arbetarna), litteraturen (Dostojevskij såg innan sin skenavrättning ljuset falla på Peter-Paul fästningens guldsspira och föreställde sig hur hans själ snart skulle glimra till på samma sätt och försvinna), Nevskij Prospekt (där Gogols näsor och överrockar irrat runt i panik), monumenten (segermonumentet över nazisternas belägring är ett fasansfullt vittne över Rysslands enorma offer under andra världskriget), allt i St:Petersburg andas och lever historia. Jag har aldrig tidigare fått samma känsla av att vara i centrum av ett imperium. Det är en mäktig känsla. Jag rekommenderar alla att besöka St:Petersburg. En sak jag dock inte kan rekommendera är peppar- och vitlöksvodka, den var riktigt vidrig. Honungs- och pepparvodka däremot, det var fantastiskt gott. 

Intervju i Arbetaren

Han åt mitt hjärta kommer att gå som sommarföljetong i tidningen Arbetaren under sommaren. Inför denna historiska tilldragelse så publicerar tidningen en intervju med författaren. Den går även att läsa här på deras hemsida. Riktigt obehagligt att läsa intervjuer med sig själv!

Spektakulärt!

På Spektakulärt-bloggen har det dykt upp en recension av Han åt mitt hjärta. Läs den här!

"Den svenska varulvsromanstammen är visserligen inte särskilt stor, men Han åt mitt hjärta tillhör absolut toppskiktet inom den."

Fint!

Oplanerat läsande

Det roliga med att köpa böcker på loppis är att det ofta resulterar i ett oplanerat läsande. Som nu i söndags när jag hittade Kerstin Ekmans Grand final i skojarbranschen på Drottningtorgets loppis. Eftersom jag inte orkar släpa med mig det digra Pynchon luntan överallt så började jag även läsa i den och fick svårt att sluta. Nu är jag klar och jag tycker att det var en på många sätt genial bok. Ett punggrepp på autofiktionen som genre, mycket väl genomfört språkligt och tematiskt. Det handlar om författande och bokbranschen (skojarbranchen), samtidigt som det är både en Dr. Jekyll & Mr. Hyde historia och en historia om vänskap och försoning.
Boken både driver med autofiktionen och utnyttjar skickligt dess möjligheter. Det ska ju självklart innehålla ett visst mått av personangrepp och detta fick mig att skratta:

Vår tids frontfigur klär sig som en trettiotalsgangster och vår största litterära gåta är om hans solbränna är äkta eller Max Factor Lasting Performance. Tänk er en tid då det bland de lekfulla steg fram en karl i rutig arbetarskjorta och sandaler och hävdade att han var en europeisk intellektuell. Det var länge sen någon vågat säga det ordet och de lekfulla samlades som hypnotiserade kaniner omkring honom. De for på gruppresa till Moskva (till Kina var det för dyrt) och kom hem med Lenins tal på LP-skiva och hans skrifter i pappband som de efter knappa tio år nattetid måste smyga ner i soprummet med.

Nu är det ju inte Ekman som talar i boken (det är en roman som ni vet) men jag skulle ändå vilja utnämna henne till en av vår tids frontfigurer. Jag har svårt att tänka mig att någon annan nutida svensk författare hade kunnat skriva den här boken. Hade jag förstått vad uttrycket betydde så hade sagt att gammal är äldst.

Dagens bok!

Han åt mitt hjärta recenserades på hemsidan Dagens bok i söndags, read all about it! När en recensent skriver ut frågor i texten så blir jag dock fundersam. Det är såklart retoriska frågor, men när dom handlar om något som jag har skrivit så tänker jag ju att de är ställda till mig. Så skulle någon vilja ha svar från mig så är det bara att höra av sig.

Arbetsplatsfräckisar

 Fick den här skickad till mig. Jag tar det som en komplimang!

Aftonbladet tipsar

På Aftonbladet skrivs det fint om Han åt mitt hjärta. Läs allt här! Avslutningen gillade jag speciellt!

"När de inte är ute och river ihjäl folk ligger de hemma och myser och diskuterar Brecht och Dostojevskij. Det är en kärlekshistoria som är fruktansvärt rå och destruktiv samtidigt som den är ganska gullig. 
Det går att läsa Han åt mitt hjärta symboliskt, eller som en fantasi. Bokens två varulvar är monster, men de övernaturliga ­seriemördarna är också barn av sin tid.

Det grymma och i längden meningslösa våldet blir deras sätt att hantera sin egen maktlöshet."

2 gånger dubblegångare

Eftersom jag håller på med en svintjock Thomas Pynchon bok för tillfället så blir skrivandet här ganska sporadiskt. Man jag har i alla fall hunnit parallelläsa två böcker som båda två heter Dubbelgångaren. Den första jag skriven av Dostojevskij och den andra av Jose Saramago. Vi kan börja med Fjodors: febriga ryssar, förväxlingar och ödesdigra etikettsbrott. Kanske inte en av hans bästa rent litterärt men den har helt klart sina poänger och Dostojevskij på gott humör är ju aldrig fel. Hann förresten med hans Vita nätter också, den har undertiteln "en sentimental roman" men är nästan mer av en novell. En romantisk historia som mer liknar en skrivövning en något som han verkligen brann för och ville berätta. Bättre sammanhållen och mer bättre tematiskt genomförd än Dubbelgångaren men mycket tråkigare. Båda böckerna är så klart, trots alla invändningar, mycket läsvärda! Jag bävar inför dagen då jag läst slut på allt Dostojevskij skrivit, vart ska jag då ta mig till?
Jose Saramago däremot... Hans bok Dubbelgångaren är ett riktigt sömnpiller! Hade höga förväntningar på honom, Nobelpristagare och allt! Gillar att hans skriver romaner som så tydligt har ett tema, alla blir blinda, folk slutar dö osv. Dubbelgångartemat är ju också intressant och tål att utvecklas. Men fy satan så trist boken är. Full av ovidkommande detaljer, en otrevlig huvudperson, dialogen är inskriven indirekt återberättad i den löpande texten. Man får inte en andningspaus, bara jämntjockt med tungt, trist berättande. Har lite kvar i boken och jag ska läsa klart den. Som Jay-Z säger:

Yeah Hove is back, life stories told through books
Niggaz actin' like I gave you books, Like I told you read José Saramago. 
No Hove did that so hopefully you won't have to go through that  
I was raised in the pro-jects, roaches and rats
Smokers out back, sellin' they mama's sofa 

Hade även en annan Saramago i bokhyllan som jag inte har läst. Den ska jag genast rensa ut, ty den kommer jag nog aldrig att vilja läsa. Om jag inte får minnesförlust och glömmer bort Dubbelgångaren (fast då är det ju egentligen ännu viktigare att den gallras, så jag inte gör samma misstag igen och måste plåga mig igenom den också).

Författaruppläsning

Igår deltog jag på släppfesten av Henrik Johanssons bok Av kött och blod på en lokal pub. Jag läste lite ur Han åt mitt hjärta och köpte öl för pengarna som bokförsäljningen gav. Farligt att ha boksläpp på krogen. Jag läste även upp tre anledningar till att jag skrev min bok. Här kommer dom även på bloggen:

1. Efter valet 2010 när SD kom in i riksdagen och Alliansen fick fyra år till hade jag vänner som var så uppgivna och deppiga att de grät. Jag ville både hämnas på borgare och rasister och göra mina vänner glada. I min första bok, Bollkastaren, ville jag hänga ut tidigare arbetsgivare. Eftersom ingen av dom brydde sig så ville jag den här gången ge mig på de mest lättstötta och rättshaveristiska personerna jag kände till: Sverigedemokrater.

2. Längst bak i Han åt mitt hjärta finns en litteraturlista på 22 böcker och två skivor som på något sätt figurerar i texten. Med skrivandet som ursäkt kan jag motivera att lägga 200 spänn på ett 63 sidors häfte med ordförande Mao-Tse Tungs dikter.

3. Det är roligt att snöa in på saker när och när man gör reseach så hittar man ofta konstig information. Om jag inte hade skrivit boken hade jag kanske aldrig fått veta detta fakta om Lenin:

”Björnen Lenin bodde en lång tid i den Sibiriska urskogen. En general gav sig ut för att fånga björnen. Han satte ut en tunna vodka i skogen, Lenin drack upp den och blev full. Den ryska generalen fångade då in honom och tvingade honom att resa runt jorden och dansa för honom. Till slut rymde Lenin-björnen, blev en människa, och nu hämnas han på alla världens generaler.”

Ögon i hans pung, ägg mellan hennes skinkor

Nu för tiden är det vanliga, om man vill bekänna sina mörka sidor, att skriva en självbiografi. Kan man inte skriva själv så kan man skriva tillsammans med en journalist. Man kan skriva om missbruk, besvärlig uppväxt eller att man legat med kungen. Det finns tack och lov andra sätt att närma sig sitt inre och det man kan hitta där. Till exempel kan man göra som Georges Bataille gjort i sin bok Ögats historia från 1928. I Ögats historia ägnar sig två ungdomar åt sexuella lekar och mord. De ger sig hän åt bisarra ingivelser och hela tiden återkommer fuktiga glober: ögon, testiklar och ägg. Urin är även ett genomgående tema då det knappast kan låta bli att kissa på varandra. I sista kapitlet redogör författaren (eller berättaren) för de psykologiska orsakerna som kan ha legat bakom symboliken i historien. Om man väljer att tolka berättaren i sista kapitlet som författaren själv (vilket egentligen inte alls är självklart) kan man se boken som en bekännelse. En bekännelse av människan mörkaste tankar, kryddat med en rejäl dos tourettes syndrom. Det är oändligt mycket mer spännande sätt att närma sig mörkret och bearbeta det än via rutinmässigt skrivna självbiografier.
Jag hittade mitt exemplar av Ögats historia second hand för 25 kronor och läste ut den på en eftermiddag. Helt klart värt! Den är bisarr, äcklig och intressant, dvs. allt man kan önska sig av en bok!

Författarnas författare

Så nu var jag klar. Bredvid mig ligger Roberto Bolanos 2666 i all sin tjockhet. Innan jag läste den var mina känslor inför den: förväntan, respekt och nyfikenhet. Efter jag läst den är känslorna: tillfredsställelse, förundran och glädje.
2666 är en helt fantastisk bok det vill jag göra klart från början. Den är spännande, otäck och krävande men samtidigt lekfull, rolig och djup på det sättet att det känns som om den är en hemlighet mellan mig och författaren.
Det var tydligen Bolanos idé att dela upp bokens fem avsnitt till olika böcker. Ett beslut han tog för att kunna ge sina barn ekonomisk trygghet efter att han dött. Arvingarna beslöt dock att släppa verket samlat och det var en faslig tur. Delarna skulle nog uppfattas som allt för skilda om de inte satt samman. Även de nu sitter ihop får man ofta tänka sig dess samband. En ytlig läsning skulle säga att sambandet är den mexikanska gränsstaden Santa Teresa som sjunkit ner i ett mörker av våldtäkter och kvinnomord (del fyra "Brotten" handlar mest om detta och är fruktansvärt obehaglig läsning). Vill man så kan man dock hitta andra teman i boken. Ja, man kan hitta hur mycket som helst egentligen. Det är en enorm roman om tiden, historien, litteratur, Mexiko, Tyskland, akademiker, mördare, människor och hur de relaterar till varandra. Eftersom Bolano var vänsterintellektuell (troskist, anarkist) och det är en position jag känner mig hemma med så läser jag in kritiken, eller beskrivningen, av kapitalismen som ett genomgående tema. Det sägs att Bolano visste om att han skulle dö när han skrev boken och det är ett hård dom han lämnar efter sig med detta sitt sista verk.

Ska jag skriva något om Bolanos stil? Den är som vanligt både exakt och svävande. Om man har något intresse av litteratur och skrivande så tror jag det är svårt att inte fascineras av hans hantverk. Flera gånger kommer jag på mig själv med att tänka att fy fan vad den formuleringen satt eller men vad gör han nu? Hur kan han komma undan med det där? Bolano är kanske författarnas författare, men till skillnad från musiker som gör musik för sina kollegor så tror jag att många kommer finna en pervers njutning i hans böcker.
Jag måste slutligen bara dela med mig av ett exempel.

"Men det hade funnits en obelisk en gång, när Santa Teresas stadsgräns gick längre in och Casa Negras var ett så att säga fristående samhälle. En obelisk av sten, eller rättare sagt tre stenar ovanpå varandra som bildade en figur som med lite fantasi eller humor kunde betraktas som en primitiv obelisk eller en obelisk ritad av ett lite barn som nyss lärt sig teckna, en monstruös bebis som bodde utanför Santa Teresa och vandrade runt i öknen och åt skorpioner och ödlor och aldrig sov."

Genom att flyta in och ut i sina karaktärers medvetanden kan han mitt i en realistisk och saklig beskrivning slänga in guldkorn som detta. Jag återvände gång på gång till den här meningen. Det är inte bara en beskrivning och förklaring till namnet på en by eller tre stenar på varandra, det ryms så mycket mer i detta. Jag ryser när jag tänker på jättebabyn i öknen som aldrig sover. Jag vill läsa mer om den, men som så många gånger lämnas jag med min fantasi och känslan av att fy fan vad detta är bra.

Min bästa bibliotekarie

Vi har alla en bibliotekarie i oss och här låter Danzig honom komma ut. Han har många varulvshistorier, alla dokumenterade, alla sanna...