Det roliga med att köpa böcker på loppis är att det ofta resulterar i ett oplanerat läsande. Som nu i söndags när jag hittade Kerstin Ekmans Grand final i skojarbranschen på Drottningtorgets loppis. Eftersom jag inte orkar släpa med mig det digra Pynchon luntan överallt så började jag även läsa i den och fick svårt att sluta. Nu är jag klar och jag tycker att det var en på många sätt genial bok. Ett punggrepp på autofiktionen som genre, mycket väl genomfört språkligt och tematiskt. Det handlar om författande och bokbranschen (skojarbranchen), samtidigt som det är både en Dr. Jekyll & Mr. Hyde historia och en historia om vänskap och försoning.
Boken både driver med autofiktionen och utnyttjar skickligt dess möjligheter. Det ska ju självklart innehålla ett visst mått av personangrepp och detta fick mig att skratta:
Vår tids frontfigur klär sig som en trettiotalsgangster och vår största litterära gåta är om hans solbränna är äkta eller Max Factor Lasting Performance. Tänk er en tid då det bland de lekfulla steg fram en karl i rutig arbetarskjorta och sandaler och hävdade att han var en europeisk intellektuell. Det var länge sen någon vågat säga det ordet och de lekfulla samlades som hypnotiserade kaniner omkring honom. De for på gruppresa till Moskva (till Kina var det för dyrt) och kom hem med Lenins tal på LP-skiva och hans skrifter i pappband som de efter knappa tio år nattetid måste smyga ner i soprummet med.
Nu är det ju inte Ekman som talar i boken (det är en roman som ni vet) men jag skulle ändå vilja utnämna henne till en av vår tids frontfigurer. Jag har svårt att tänka mig att någon annan nutida svensk författare hade kunnat skriva den här boken. Hade jag förstått vad uttrycket betydde så hade sagt att gammal är äldst.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar