onsdag 29 maj 2013

2 gånger dubblegångare

Eftersom jag håller på med en svintjock Thomas Pynchon bok för tillfället så blir skrivandet här ganska sporadiskt. Man jag har i alla fall hunnit parallelläsa två böcker som båda två heter Dubbelgångaren. Den första jag skriven av Dostojevskij och den andra av Jose Saramago. Vi kan börja med Fjodors: febriga ryssar, förväxlingar och ödesdigra etikettsbrott. Kanske inte en av hans bästa rent litterärt men den har helt klart sina poänger och Dostojevskij på gott humör är ju aldrig fel. Hann förresten med hans Vita nätter också, den har undertiteln "en sentimental roman" men är nästan mer av en novell. En romantisk historia som mer liknar en skrivövning en något som han verkligen brann för och ville berätta. Bättre sammanhållen och mer bättre tematiskt genomförd än Dubbelgångaren men mycket tråkigare. Båda böckerna är så klart, trots alla invändningar, mycket läsvärda! Jag bävar inför dagen då jag läst slut på allt Dostojevskij skrivit, vart ska jag då ta mig till?
Jose Saramago däremot... Hans bok Dubbelgångaren är ett riktigt sömnpiller! Hade höga förväntningar på honom, Nobelpristagare och allt! Gillar att hans skriver romaner som så tydligt har ett tema, alla blir blinda, folk slutar dö osv. Dubbelgångartemat är ju också intressant och tål att utvecklas. Men fy satan så trist boken är. Full av ovidkommande detaljer, en otrevlig huvudperson, dialogen är inskriven indirekt återberättad i den löpande texten. Man får inte en andningspaus, bara jämntjockt med tungt, trist berättande. Har lite kvar i boken och jag ska läsa klart den. Som Jay-Z säger:

Yeah Hove is back, life stories told through books
Niggaz actin' like I gave you books, Like I told you read José Saramago. 
No Hove did that so hopefully you won't have to go through that  
I was raised in the pro-jects, roaches and rats
Smokers out back, sellin' they mama's sofa 

Hade även en annan Saramago i bokhyllan som jag inte har läst. Den ska jag genast rensa ut, ty den kommer jag nog aldrig att vilja läsa. Om jag inte får minnesförlust och glömmer bort Dubbelgångaren (fast då är det ju egentligen ännu viktigare att den gallras, så jag inte gör samma misstag igen och måste plåga mig igenom den också).

onsdag 22 maj 2013

Författaruppläsning

Igår deltog jag på släppfesten av Henrik Johanssons bok Av kött och blod på en lokal pub. Jag läste lite ur Han åt mitt hjärta och köpte öl för pengarna som bokförsäljningen gav. Farligt att ha boksläpp på krogen. Jag läste även upp tre anledningar till att jag skrev min bok. Här kommer dom även på bloggen:

1. Efter valet 2010 när SD kom in i riksdagen och Alliansen fick fyra år till hade jag vänner som var så uppgivna och deppiga att de grät. Jag ville både hämnas på borgare och rasister och göra mina vänner glada. I min första bok, Bollkastaren, ville jag hänga ut tidigare arbetsgivare. Eftersom ingen av dom brydde sig så ville jag den här gången ge mig på de mest lättstötta och rättshaveristiska personerna jag kände till: Sverigedemokrater.

2. Längst bak i Han åt mitt hjärta finns en litteraturlista på 22 böcker och två skivor som på något sätt figurerar i texten. Med skrivandet som ursäkt kan jag motivera att lägga 200 spänn på ett 63 sidors häfte med ordförande Mao-Tse Tungs dikter.

3. Det är roligt att snöa in på saker när och när man gör reseach så hittar man ofta konstig information. Om jag inte hade skrivit boken hade jag kanske aldrig fått veta detta fakta om Lenin:

”Björnen Lenin bodde en lång tid i den Sibiriska urskogen. En general gav sig ut för att fånga björnen. Han satte ut en tunna vodka i skogen, Lenin drack upp den och blev full. Den ryska generalen fångade då in honom och tvingade honom att resa runt jorden och dansa för honom. Till slut rymde Lenin-björnen, blev en människa, och nu hämnas han på alla världens generaler.”





söndag 19 maj 2013

Ögon i hans pung, ägg mellan hennes skinkor

Nu för tiden är det vanliga, om man vill bekänna sina mörka sidor, att skriva en självbiografi. Kan man inte skriva själv så kan man skriva tillsammans med en journalist. Man kan skriva om missbruk, besvärlig uppväxt eller att man legat med kungen. Det finns tack och lov andra sätt att närma sig sitt inre och det man kan hitta där. Till exempel kan man göra som Georges Bataille gjort i sin bok Ögats historia från 1928. I Ögats historia ägnar sig två ungdomar åt sexuella lekar och mord. De ger sig hän åt bisarra ingivelser och hela tiden återkommer fuktiga glober: ögon, testiklar och ägg. Urin är även ett genomgående tema då det knappast kan låta bli att kissa på varandra. I sista kapitlet redogör författaren (eller berättaren) för de psykologiska orsakerna som kan ha legat bakom symboliken i historien. Om man väljer att tolka berättaren i sista kapitlet som författaren själv (vilket egentligen inte alls är självklart) kan man se boken som en bekännelse. En bekännelse av människan mörkaste tankar, kryddat med en rejäl dos tourettes syndrom. Det är oändligt mycket mer spännande sätt att närma sig mörkret och bearbeta det än via rutinmässigt skrivna självbiografier.
Jag hittade mitt exemplar av Ögats historia second hand för 25 kronor och läste ut den på en eftermiddag. Helt klart värt! Den är bisarr, äcklig och intressant, dvs. allt man kan önska sig av en bok!

onsdag 15 maj 2013

Författarnas författare

Så nu var jag klar. Bredvid mig ligger Roberto Bolanos 2666 i all sin tjockhet. Innan jag läste den var mina känslor inför den: förväntan, respekt och nyfikenhet. Efter jag läst den är känslorna: tillfredsställelse, förundran och glädje.
2666 är en helt fantastisk bok det vill jag göra klart från början. Den är spännande, otäck och krävande men samtidigt lekfull, rolig och djup på det sättet att det känns som om den är en hemlighet mellan mig och författaren.
Det var tydligen Bolanos idé att dela upp bokens fem avsnitt till olika böcker. Ett beslut han tog för att kunna ge sina barn ekonomisk trygghet efter att han dött. Arvingarna beslöt dock att släppa verket samlat och det var en faslig tur. Delarna skulle nog uppfattas som allt för skilda om de inte satt samman. Även de nu sitter ihop får man ofta tänka sig dess samband. En ytlig läsning skulle säga att sambandet är den mexikanska gränsstaden Santa Teresa som sjunkit ner i ett mörker av våldtäkter och kvinnomord (del fyra "Brotten" handlar mest om detta och är fruktansvärt obehaglig läsning). Vill man så kan man dock hitta andra teman i boken. Ja, man kan hitta hur mycket som helst egentligen. Det är en enorm roman om tiden, historien, litteratur, Mexiko, Tyskland, akademiker, mördare, människor och hur de relaterar till varandra. Eftersom Bolano var vänsterintellektuell (troskist, anarkist) och det är en position jag känner mig hemma med så läser jag in kritiken, eller beskrivningen, av kapitalismen som ett genomgående tema. Det sägs att Bolano visste om att han skulle dö när han skrev boken och det är ett hård dom han lämnar efter sig med detta sitt sista verk.

Ska jag skriva något om Bolanos stil? Den är som vanligt både exakt och svävande. Om man har något intresse av litteratur och skrivande så tror jag det är svårt att inte fascineras av hans hantverk. Flera gånger kommer jag på mig själv med att tänka att fy fan vad den formuleringen satt eller men vad gör han nu? Hur kan han komma undan med det där? Bolano är kanske författarnas författare, men till skillnad från musiker som gör musik för sina kollegor så tror jag att många kommer finna en pervers njutning i hans böcker.
Jag måste slutligen bara dela med mig av ett exempel.

"Men det hade funnits en obelisk en gång, när Santa Teresas stadsgräns gick längre in och Casa Negras var ett så att säga fristående samhälle. En obelisk av sten, eller rättare sagt tre stenar ovanpå varandra som bildade en figur som med lite fantasi eller humor kunde betraktas som en primitiv obelisk eller en obelisk ritad av ett lite barn som nyss lärt sig teckna, en monstruös bebis som bodde utanför Santa Teresa och vandrade runt i öknen och åt skorpioner och ödlor och aldrig sov."

Genom att flyta in och ut i sina karaktärers medvetanden kan han mitt i en realistisk och saklig beskrivning slänga in guldkorn som detta. Jag återvände gång på gång till den här meningen. Det är inte bara en beskrivning och förklaring till namnet på en by eller tre stenar på varandra, det ryms så mycket mer i detta. Jag ryser när jag tänker på jättebabyn i öknen som aldrig sover. Jag vill läsa mer om den, men som så många gånger lämnas jag med min fantasi och känslan av att fy fan vad detta är bra.

torsdag 9 maj 2013

Min bästa bibliotekarie

Vi har alla en bibliotekarie i oss och här låter Danzig honom komma ut. Han har många varulvshistorier, alla dokumenterade, alla sanna...


måndag 6 maj 2013

Vad biblioteken får läsa

Bibliotekstjänst har just kommit med sitt omdöme av boken. De håller väldigt hårt i rättigheter och blir arga om man publicerar deras omdömen någonstans där de inte får betalt för läsrättigheter. Detta bryr jag mig inte det minsta om men jag klipper ändå bort mitten eftersom det ändå mest var ett referat av handlingen. Det som blev kvar är då detta:

I bibliotekarien Viktor Algrens andra roman injiceras politisk aktivism i det ockulta. Romanens Viktor är en ensamvarg som fyller livet med litteratur. Men någonting är på väg att hända. (...) Sexualitet, hat och kärlek genomsyrar allt och levereras intelligent med ett effektivt språk. Genreblandningen skulle kunna ha blivit spretig och för ambitiös men fungerar väldigt väl. 
- Erika Johansson.

 Tack Erika!

fredag 3 maj 2013

En ny recension

På Socialist Simons blogg kan man nu hitta en recension av Han åt mitt hjärta. Det är lite spoiler alert på den men den är väldigt positiv. Jag försöker att ta åt mig av det positiva och inte haka upp mig på invändningar. Men det är svårt, ack så svårt. Jag säger till mig själv att det är er text nu. Min intention är precis lika giltig som era tolkningar. Dock sitter jag inne på en del saker som ni kanske inte gör. Som detta: