måndag 31 december 2012

Blasfemi bland de levande döda

Äntligen har jag fått tillbaka korrekturläsningen av manuset! (Det är fint att börja en mening med "Äntligen", Selma Lagerlöf gjorde det i Görsta Berlings saga "Äntligen, stod prästen i predikstolen" och jag snodde det till inledningen till kapitel 14 i Bollkastaren "Äntligen stod punkaren bakom disken på café Glassfabriken och sträckte fram sin tatuerade hand för att lämna växeln.") Hur som helst: äntligen är det tillbaka och jag kan fortsätta mitt arbete med att få ut boken. Just korrekturläsning är extremt viktigt. Man kan ganska ofta se hur självpublicerade böcker eller böcker från små förlag drabbas av små dissar om korrektur och redigering i bibliotekens inköpshäften. När man ser det så vet man att det förmodligen är en bok som främst angår de närmast sörjande. Recensionerna i inköpshäftena är väldigt sällan rakt ut negativa och försöker hålla en objektiv stil. Därför tränas man att läsa mellan raderna för att upptäcka vad som är ordentligt genomarbetat och värt att köpa in. Ibland kan man känna sig som en kodknäckare, på väg att dechiffrera hemliga meddelanden (ja, jag leker spion på jobbet. Gör inte alla det?). Så därför, för att undvika att lektörer och recensenter petar in kommentarer bokens produktion, måste korrekturen vara extremt noggrant gjord. Och det är gjort nu. Det har tagit lång till att hitta rätt person för jobbet. De flesta som tror sig kunna läsa korrektur ordentligt kan det inte (däribland jag själv). Att ha många personer som läser lite korrektur var är inte heller någon bra idé. Dels kommer du bli less på ditt manus när du för in ändringar för 1000 gången och alldeles för många kommer att ha läst ditt ofärdiga manus. De kanske är positiva och kommer tala gott om din bok ändå men du behöver folk som hypar boken när den väl finns tillgänglig att köpa.

Jag har förresten kommit på vad som stört mig så med Max Brooks "Världskrig Z": det är en zombiekatastrof roman som slutar lyckligt! Visst, man behöver inte följa alla mallar men på något sätt blir det ändå skevt. Man kan ju lämna lite hopp om någon karaktär men att mänskligheten överlever zombiekatastrofen det är blasfemi!

lördag 29 december 2012

fredag 28 december 2012

Fatwan mot adverb

Jag hade tänkt skriva om adverb. Eller närmare bestämt de adverb som bestämmer repliker, typ: "Jag hatar dig", sa han kraftfullt. Alla skrivarskolor verkar ha utfärdat en fatwa mot denna typ av adverb. För att om man behöver adverb till sin replik så är den inte tillräckligt bra, de skapar en övertydlighet och det ska man inte behöva ta till. De är signumet för dålig litteratur (det och att använda något annat än "sa han/hon" efter repliker, typ "Jag hatar dig", väste han kraftfullt). Detta hade jag tänkt raljera lite kring och sedan ge ett exempel på adverb ur "Den store Gatsby" som jag just läst. Om F Scott Fitzgerald i sitt extremt stilistiskt säkra och välskrivna mästerverk kan använda adverb så borde det väl inte vara så farligt. Som ett exempel tänkte jag sedan ta ett stycke dialog och lägga till sjuka adverb. Jag började skriva av ett stycke dialog, ur en annan bok, som jag sedan skulle modifiera med adverb: 

"Androiderna är ensamma, dom också."
"Tycker ni om vinet?"
Hon ställde ner glaset. "Mycket gott", sa hon.
"Den enda flaska jag har sett på tre år."
"Vi kom tillbaka", sa Pris, "därför att ingen borde behöva bo där. Det är inte meningen att det ska leva någon där, det har i varje fall inte varit det på ett par miljarder år. Mars är så gammal. Man känner det i själva stenen där, denna fruktansvärda ålder. Hur som helst fick jag alltså en del droger genom Roy, det enda som höll mig uppe var det där nya syntetiska smärtstillande medlet, silenizin. Och genom honom blev jag bekant med Horst Hartman, som hade frimärksaffär den gången, sällsynta frimärken alltså. Man har så fruktansvärt mycket fritid där att man måste skaffa sig en hobby, något man kan sitta och plocka med i all oändlighet. Och Horst fick mig intresserad av förkolonial litteratur."
"Gamla böcker, menar ni?"
"Historier som skrevs före rymdfarten men handlade om rymdfart."
"Hur kunde det finnas historier om rymdfart innan..."
"Författarna hittade på det", sa Pris.
"Vad byggde de på i så fall?"
"Ren fantasi. Och naturligtvis misstog de sig grundligt ibland. Till exempel skrev de om Venus som ett glittrande djungelparadis med stora monster och kvinnor i glittrande bröstplåtar." Hon såg begrundande på honom. "Låter det intressant, tycker ni?" frågade hon. "Storvuxna kvinnor med långa blonda flätor och glittrande bröstplåtar stora som meloner?"
"Nej", sa han. 
"Irmgard är blond", sa Pris. "Men hon är liten till växten. Hur som helst kan man göra sig en förmögenhet på att smuggla förkolonial litteratur, de gamla tidskrifterna och böckerna och filmerna, till Mars. Något mera spännande finns inte. Att få läsa om städer och väldiga industriföretag och kolonialiseringar som verkligen lyckats. Man kan fantisera om hur det kunde ha varit. Hurdan Mars borde ha varit. Kanaler."
"Kanaler?" han mindes vagt att han läst något i den stilen. Förr i världen hade man visst trott att det fanns kanaler på Mars.
"Kors och tvärs över hela planeten", sa Pris. "Och varelser från andra stjärnsystem. Med oändlig visdom. Och historier om jorden, som utspelar sig i vår egen tid eller ännu senare. Utan radioaktivt stoft."
"Jag tycker att det borde få verkligheten att kännas ännu värre", sa Isidore.
"Det gör det inte", sa Pris kort.

Men det gick inte. Jag kunde inte förstöra dialogen på det sättet. Det behövs verkligen inga adverb här. Jag var tvungen att sluta skriva av dialogen för jag hade kunnat fortsätta hur länge som helst. Dialogen kommer ur Blade Runner (originaltitel "Do Androids Dream of Elektric Sheep?" - sjukt bra titel!) Så jag får sälla mig till förbudsivrarna, undvik adverb. Förstör inte andras texter för att göra komiska poänger. Läs Philip K Dick. Jag drar skäms filten över mig och kapitulerar.

Här är trailern för Gatsby filmen. Se till att ha läst boken innan du ser den!





onsdag 26 december 2012

Hemingways skrivtips: pressa apelsin och tänk

De flesta som intresserar sig för att skriva har hört alla skrönor om Hemingway och hur han gjorde. Jag är ganska säker på de första skrivtips jag någonsin fått kom från honom. Innan jag ens hade lagt märke till att det fanns olika stilar och knep att ta till. Därför var det roligt att hitta dessa tips i hans utmärkta roman "En fest för livet". Bra bok att läsa i studiesyfte och dess originaltitel "A movable feast" är helt klart kung bland titlar. Detta stycke var det jag främst tänkte på:

"Det var underbart att traska nerför de långa trapporna och veta att arbetet hade gått bra. Jag arbetade alltid ända tills jag hade fått något klart och slutade alltid när jag visste vad som skulle hända härnäst. På det sättet var jag säker på att kunna fortsätta nästa dag. Men ibland när jag började på en ny novell och jag inte kunde komma någonvart brukade jag sätta mig framför brasan och pressa saften ur apelsinskalen över ytterkanten av elden och iaktta det blå fräs som uppstod. Jag kunde ställa mig och titta ut över hustaken och tänka: var inte orolig. Du har alltid skrivit förr och du kommer att skriva nu också. Det enda du behöver göra är att skriva en enda sann mening. Skriv den sannaste mening som du känner till. Så till slut brukade jag skriva en enda sann mening och sen fortsätta med den som utgångspunkt. Då bev det lätt, för det fanns alltid en sann mening som jag kände till eller hade läst eller hade hört någon säga. Om jag började skriva omständigt, eller som någon som introducerar eller presenterar något, märkte jag att jag kunde skära bort de där arabeskerna eller utsmyckningarna och kasta dem och börja med den första sanna, enkla, förklarande mening som jag hade skrivit. Uppe i det där rummet bestämde jag mig för att skriva en historia om varje sak som jag kände till. Det försökte jag göra hela tiden, och det var en sträng och nyttig disciplin."

När jag först fick höra om hans "sanna meningar" så trodde jag alltid (detta var på högstadiet) att det bara gällde första meningen i hans böcker. Därför har jag alltid varit extra intresserad av Hemingways föstameningar. I "En fest för livet" lyder den såhär:

"Så var det det dåliga vädret."

Mycket bra mening! Spännande med två "det" efter varandra (nu är det väl egentligen översättaren som är ansvarig för det och originalmeningen borde vara "And then there was the bad weather.") Men att börja mitt i ett samanhang funkar ju alltid bra. Det skapar en känsla att plötsligt vara mitt i ett resonemang och en vilja att läsa vidare. Annars tycker jag att hypandet av förstameningar brukar vara lite tröttsamt. Trots det har jag i nya boken dragit till med en riktigt tung förstamening som jag är mycket stolt över. Det finns ju de som tycker det är viktigt och I aim to please.

måndag 24 december 2012

Diskursförnekare och berättarperspektiv

Jag har en vän som är diskursförnekare. Han tycker att man ska undvika offentliga samtal, traditioner och köra sitt race utan att påverkas av tidsandan, zeitgeist och vad som övrigt påverkar och plågar världen. På ett sätt gör det honom till motsattsen till trotskist (vars taktik brukar vara att infiltrera och skamlöst utnyttja offentliga händelser. Senast genom att annordna en "vägra kallas hora" demonstration under instagramkravallerna i GBG) vilket man kan ge honom en eloge för. Jag kan tycka det är ett svår projekt men idag ska jag dra mitt lilla strå till stacken. Det är julafton och just därför ska jag skriva om berättarperspektivet i George R R Martins "A Song of Ice and Fire". Inga jävla tomtar - bara berättarperspektiv!

George R R Martins "Game of Thrones" böcker berättas ur många olika perspektiv, varje kapitel har en huvudperson ur vars perspektiv man ser händelserna. Vissa har hängt med från början men de flesta byts ut i takt med att Martin dödar av dom. Det fungerar mycket bra i ett enormt fantasyepos som detta. Tråkiga vandringar (sagan om ringen) kan på detta sätt "klippas bort" och man får oftas vara med där det händer som mest viktiga saker. Dessutom brukar han överge berättaren med en maffig cliffhanger som skapar bra driv i historien. Han kan också se till att man inte får vara med när det händer och det är snyggt grepp som han utnyttjar väl. Med tiden växer motstidiga bilder upp när man får se händelser ur olika perspektiv. Man får omvärdera personer och deras motiv på ett sätt som gör att de känns trovärdiga och levande. De man avfärdat som kräk kan visa sig, inte direkt vara hjältar, men ändå förtjäna viss sympati. Nyanser! Något som fantasy saknar alldeles för ofta.
Att förlägga viktiga händelser (Robert Baretheons uppror och krig mot the mad king) tio år innan första boken utspelar sig är ett genidrag. Det skapar en historia och tyngd åt händelserna som följer sen. En dålig författare hade förmodligen beskrivit det i en prolog och effektivt dödat all spänning och histora i världen.
Hur som helst. Ambitionen att kapitel ska följa efter varandra kronologiskt (att aldrig "gå tillbaka" i tidsmässigt i berättandet) fungerar inte helt. Tredje boken "A Storm Of Swords" inleds med en ursäkt från författaren där han erkänner att de inledande kapiteln sker simultant, att han få gå ifrån sin tanke med att alla kapitel följer varandra. För det första känns det underligt att författaren ber om ursäkt för att han inte följt sina egna "regler" för berättandet. Han bestämmer ju ändå allt, vem ska anklaga honom? (En parantes här är ju att Martin hatar fanfiction och svartsjukt vaktar sin historia och sina karaktärer. Han är och kräver att få vara diktator i sitt eget fantasiland. Varför annars skriva fantasy?). För det andra så har just den delen av berättandet aldrig riktigt fungerat. Karaktärerna minns eller talar om det som hände sedan man lämnade dom hela tiden. Att den objektiva tiden sedan konstant flyter på spelar mindre roll. Det är ju karaktärernas subjektiva berättande man följer.

onsdag 19 december 2012

9 månader - symbolisk tid

Lev Grossman (nu drar många som känner mig en djup suck - Lev Grossman igen! Var vi inte klara med det här tjatet om Lev Grossman?) har skickat ut ett nytt nyhetsbrev! Grossman är för er som inte vet författaren bakom en av väldens bästa böcker The Magicians och uppföljaren The Magician king. Inte oväntat innehåller det en del information om hans nästa och sista del i triologin The Magicians land (arbetstitel). En sak tycket jag var intressant appropå skrivprocesser:

"People ask me a lot about the status of the third Magicians book, which I'm still 
calling The Magician’s Land. I’ve been quiet about it, because -- for reasons that 
are practically impossible to explain—it has taken a really long time to make the 
deal to publish it. This isn’t anyone’s fault. Or it may possibly be mine. It took 
me a long time to nail down my plan for this book and what I wanted it to be about. 
I spent about 9 months just writing and rewriting a two-page outline. I must have 
rewritten it thirty times."
  

Nio månader för ett två sidors synopsis! Själv har jag aldrig skrivit synopsis på det sättet. Att komma på storyn och temat är en kreativ fas. Men att sedan sätta sig och skriva varje kapitel, (i ordning i var sitt dokument) utifrån min övergripande storyline baserad på stödord, är också en extremt kreativ och föränderlig fas. Man kommer på nya kapitel som ska in. Karaktärer utvecklas och kan ändra riktning på berättelsen osv. osv. Vissa saker tar kanske ett halvår efter utkastet att reda ut sig, slutet till exempel, det tog väldigt lång tid innan det blev helt klart precis hur illa mitt nya manus skulle sluta. Men Grossman ändrar säkert under skrivandets gång också. Själv tycker jag det verkar svårt utveckla historien innan man börjat skriva den.
Om det är något jag önskar mig i julklapp så är det utkastet till Magicians land! Jag tror seriöst jag skulle kunna betala minst 20 000 för det om jag fick chansen. Gör er en hacka och hitta det åt mig!

Grossman skriver en blogg också. Ibland skriver han roliga saker som det här:

"But there are other ways to look at it. One is that the business of making new people is actually really important too, because otherwise where would new people come from? I mean, there’s always more people, but what about new people who care about the same stuff I do? I think of children sort of like Voyager probes, except instead of sending them out into space you send them forward in time. They carry messages from your civilization inside them, on into the weirdness of the future. They keep going and going long after you’re gone."

Hittade också den goda nyheten att boken har översatts och håller på att ges ut! Snart finns det ingen ursäkt att inte ha läst den!

tisdag 18 december 2012

Bibel för en annan planet

Korrekturläsaren: "Den är verkligen spännande, din bok. Tyvärr har jag fått ögoninflamation, så nu klarar jag inte av mer korr idag. Ögonen grusar sig. Jag tar med manuset till Småland på onsdag, så kan du få feedbacken på julafton."
Jag: "Åh, nej ögoninflamation! roligt att du inte tycker boken är lam och fisig, ser fram emot en riktig hjulafton!"

Korrekturläsaren: "En lam och fisig bok är det inte. Ej heller är den torftig och andefattig. Ögonen kliar och rinner. Men på gjulafton ska vi vara friska och glada."

Jag: "Själv är jag småförkyld, är risig i halsen och har bölder över 90 % av kroppen, men till ghul är vi friska!"

Väntan driver mig till vansinne. I ren desperation har jag börjat skriva av hela "CITAT UR ORDFÖRANDE MAO TSE-TUNGS VERK" (mer allmänt känd som "Maos lilla röda") för att använda till en slags litterär dubversion. Språket är så stelt och beter sig som ett hangarfartyg i hög sjö, idéerna är så daterade och långt ifrån allt som sker idag, prefekt som grund för en poesiremix. Det är som att en utomjording har skrivit texten. En bibel för en annan planet. Förmodligen kommer det inte att bli en bok av projektet men något måste man ju göra medan man väntar.

lördag 15 december 2012

Kafferast dagligen 8-16

Jag är stark motståndare till ironi. Jag började för ett par år sedan låtsas att jag inte förstod när folk var ironiska och nu har det gått så långt att vissa på riktigt tror att jag inte förstår ironi. Det är roligt. En sak som dock inte är rolig är att jag har en sån här mugg:


Jag hittade den på en loppis för en femma och jag kände direkt att den passade mig. Eller den passar mina ambitioner. Arbete, vår inställning till arbete, drivkrafterna bakom arbete, vad vårt arbete skapar, resultatet av vårt arbete, allt det är grunden till det ekonomiska systemet som vi har nu. Räck upp en hand om ni också tycker kapitalism är ett värdelöst system. Därför gillar jag muggen. Men nu är det tyvärr så att jag inte har kafferast hela dagarna. Jag jobbar och sliter. När jag är ledig jobbar jag också. Jag jobbar helger, röda dagar, svarta dagar hade det funnits grå, blå, eller bruna dagar hade jag säkert jobbat dom också. Ibland jobbar jag i sömnen.
Varför jobbar jag så mycket trots att jag är ideologisk motståndare till arbete? Dels är jag tvungen att jobba för att klara mig. Vissa saker jobbar jag med för att jag i mitt naiva hjärta tror att det gör skillnad och är bra. Andra saker är roliga att göra men kan ändå ses som arbete. Och där i bakgrunden står muggen och hånar mig. Jag önskar att jag var mer av en slacker men jag kan inte. Det enda jag kan göra är att jobba så lite det går för pengar och istället göra saker gratis. Skära bort så många relationer som innehåller pengar som jag bara kan. Det går bra ibland och dåligt för det mesta. Men med skrivandet går det bra för där kommer det minsann inte in några pengar.
Kände mig bara som extrem ironiker när jag satt med min mugg i morse och arbetade. Men jag är inte ironisk, jag är bara fast i skiten med alla er andra. Muggen är min dröm.

fredag 14 december 2012

Den tidigaste planeringen

Det var ju tänkt att detta skulle vara en processblogg kring mitt nya boksläpp men eftersom jag bara går och väntar på omslag och korrektur för tillfället så kan jag inte skriva så mycket om det. Istället har jag börjat skissa på nästa bok och det är ju också en process. En helt fantastiskt rolig process! I det stadiet jag är nu samlar jag bara in teman, personer och miljöer som jag sedan ska koka ihop till en historia. En väldigt kreativ fas där man bara testar att köra ihop olika idéer se vad som händer och leta efter röda trådar. Har jag har tillräckligt många olika ingredienser så kan jag börja skriva in allt i en kapitelöversikt. Några ord om vad som ska hända eller vilken stämning som kapitlet ska ge. Jag letade efter min gamla Bollkastaröversikt men det verkar som jag slängt den. Hittade bara en innehållsförteckning som inte kom med i boken. Svårt för en utomstående att förstå vad det betyder men själv förstår jag exakt vad jag tänkte. I första kapitlet sätts scenen för boken och huvudpersonen (tivolit) presenteras via tivolifamiljens överhuvud. Kapitel två presenteras de andra huvudpersonerna och jag får chansen att använda ordet "kiwihjälm", kapitel tre innehåller bakgrund osv. För mig är det väldigt viktigt att ha en tydlig idé med varje kapitel och en översikt. Inte minst eftersom jag måste kunna byta plats på olika kapitel för att få rätt rytm i berättelsen. Det blir alltid så jag håller på att byta plats på kapitlen in i det sista. I nya manuset var det sista jag gjorde innan jag skickade iväg det på slutkorrektur att flytta ett kapitel. Genom översikt får man rörlighet och blir inte fast i gamla ideér.
 
Del I.

Kapitel I. Scenen
Kapitel II. Kiwihjälm
Kapitel III. Grundbulten
Kapitel IV. Bestens hjärta
Kapitel V. Bestens svans
Kapitel VI. Farbror
Kapitel VII. Rökverk
Kapitel VIII. Arbete
Kapitel IX. Stöld
Kapitel X. Kärlek
Kapitel XI. Downsizing
Kapitel XII. Fördelning
Kapitel XIII. Djur
Kapitel XIV. Död

Del II.

Kapitel I. Biltur
Kapitel II. Profeten Muhammed
Kapitel III. Tillsammans
Kapitel IV. Nedstigning
Kapitel V. Mårran
Kapitel VI. Bertil
Kapitel VII. Tröjan
Kapitel VIII. Brevet
Kapitel IX. Kassa
Kapitel X. Mecka
Kapitel XI. Uppnystandet
Kapitel XII. Avslut
Kapitel XIII. Fortsättning




onsdag 12 december 2012

Marknadsföringstaktik (vidrigt ord - jag vet!)

När Bollkastaren skulle släppas kollade jag runt på bokbloggar för att hitta någon som kanske skulle vara intresserad av att läsa och skriva om boken. Efter som de flesta mest sysslar med att okritiskt marknadsföra recensionsexemplar av nästa svenska deckare var det svårt att hitta. Men jag hittade en bloggare som jag letade upp en adress till och skickade en bok. Hon som skrev verkade vara sympatisk och någon som verkligen skulle kunna uppskatta boken och skriva något vettigt. Men istället för ett tips eller en recension skrev hon ett surt inlägg om att folk skickade skit till henne som hon inte bett om. Ungefär: "Vad får folk att tro att jag vill läsa det dom skickar till mig. Viktor, din bok är så långt ner på min läslista att den typ inte existerar. Kanske om tusen år. Är det någon annan som vill ha den så skickar jag vidare den", (hittar inte bloggen nu när jag letar så det är inte ett direkt citat). Efter som man lätt är lite känslig kring det man har skrivit är det svårt att ta lätt på en sån diss även personen inte har läst det man skrivit. Där och då insåg jag än mer vikten av ödmjukhet. Vilket leder till varför jag skriver det här: jag fick nämligen ett mail här om dagen med ett bokmanus bifogat. Nu sitter jag här med makt att hypa eller dissa någons blod, svett och tårar!
Boken är skriven av någon Peter Larsson som jag inte känner till eller har träffat vad jag vet. Den heter Judas testamente och verkar vara något liknande Da Vinci koden. Jag har bara skummat i den nu så jag kan inte ge den något direkt omdöme för ärligt talat förstår jag hur bloggaren som dissade mig tänkte. Jag har så sjukt mycket jag vill läsa att jag inte direkt kastar mig över PDF:en som bifogades. Det är möjligt att det är ett mästerverk men jag är inte så intresserad av genren och författaren känner jag som sagt inte till.
Så vad blir det för lärdom av allt detta. Det bästa måste utan tvekan vara att höra av sig först, berätta lite om vad tanken med det man skrivit är och varför bloggaren skulle vilja skriva om det på sin blogg/i sin tidning odl. Så slipper man bli dissad och ingen tid eller porto förslösas i onödan. En sida som jag kommer höra av mig till när det närmar sig boksläpp är t ex Swedish Zombie som ofta kommer med sjuka tips som man inte ser på andra ställen.

tisdag 11 december 2012

Ta det tillbaka

När litteratur är riktigt bra så äter det sig in i hela ens vardag. Man tänker på sina andra lästa liv, oroar sig och undrar hur det ska gå. Man kan få magsår, bli rädd och ledsen eller glad och peppad. Precis som i den olästa verkligheten hoppas man att allt ska sluta väl. När man läser blir man ett med texten. Just nu händer det mig ganska ofta för jag har precis gett mig på Storm of Swords, tredje delen av George R. R. Martins Game of thrones serie. Och visst sugs jag in i historien, jag hugger mig fram med svärd och sköld genom sidorna som verkligen aldrig tar slut. Har läst typ 300 sidor nu och har precis kommit in i boken, Martin har precis knutit ihop det som lämnades hängande från förra boken.
Huvudpersonerna plågas, slåss, bränns, fryser, sticks, huggs och det känns som jag är där med dom, lite väl mycket faktiskt. Det är verkligen ett arbete att tas sig ann den här bokserien och mer arbete är jag ju egentligen inte så intresserad av. Varför utsätter jag mig då för detta? Svaret finns kanske på Wikipedia:

"Eskapism är verklighetsflykt. En person som framställer sin personlighet eller handlingar på ett sätt som personen har fantiserat om och som inte är reella, är en eskapist.
I jämförelse med en persons "identitet" - som uttrycker hur personen tror sig vara, eller det tillstånd man önskar - är eskapism mer lögnaktig, fantasifull och kan ibland tolkas som ett sjukdomstillstånd. Se även mytomani.
I en bredare betydelse syftar eskapism på litteratur där innehållet ligger långt från verkligheten. Jämför diskbänksrealism."

Men vem orkar med verkligheten hela tiden? Ibland behöver man fly ett par tusen sidor bort till andras problem med drakar och enucker. Det viktiga är att man gör det för att hämta styrka till sina verkliga problem och verkliga fighter, så att man efter helgen kan komma till jobbet med nyslipat svärd, stega in på chefens kontor och ta hans musmatta och skrika:
"It´s mine by right of conquest!"



måndag 10 december 2012

Att namnge en strippklubb

Man ska aldrig tro att man kan skriva för fel gör man hela tiden. Min korrekturläsare skickade förra veckan ett par pinsamheter via SMS till mig. Förmodligen var de bara en droppe i havet. Förhoppningsvis hittas i alla fall nästan alla (jag hittar i fel i böcker ganska ofta nu för tiden). Men vad säga om "bröstkrogen" (strippklubb?) eller "Landtärnorna" (sjöfågel? landfågel?).

Jag tror jag, via felaktigheterna, kan gissa mig till att hon är halvvägs igenom manuset nu. Snart! Snart! Snart kan jag gå vidare till nästa steg i planen. Sättning av färdigt manus! Förhoppningsvis trillar det in ett omslag till helgen också.

Så ett ord om det litterära växelbruket. Att blanda sitt skrivande med översättande är sjukt värt och att byta genre också. Nu har jag påbörjat vad som kan bli nästa stora projekt. Inte helt klar om det kommer bli en "faktabok" eller någon form av poesi. Förmodligen kommer det landa någonstans emellan.


lördag 8 december 2012

Har jag försökt skära halsen av Bodil Malmsten med en slö kniv?

Jag skrev lite innan om Så gör jag (Bodil Malmstens bok om att skriva) och lade till hennes blogg bland mina vänner. Till min förvåning hittade jag sedan ett par rader i hennes blogg som jag i mitt paranoida huvud tolkade som en passning till mig (Mig! Hon skriver om mig!):

"En sådan fin decemberdag.
Jag sitter på bussen och tänker på läsare som läst min bok med hjärtat & hjärnan, synkront och naturenligt.
Läsare som aldrig skulle kunna komma på tanken att förlaget gett ut boken av den ondska som kallas girighet.
Och att jag skulle gått med på något sådant!"

Vi ponerar att det faktiskt var så och fortsätter utifrån det. Första tesen: att jag inte läst boken med hjärta & hjärna. Det hoppas jag verkligen inte! Andra tesen: att förlaget skulle ge ut boken av girighet. Jag tror inte just girighet är förlagens uttalade drivkraft, däremot styrs de som alla andra företag av vinstintresse och marknadslogik. Så visst finns det ett sådant incitament. Tredje tesen: att Malmsten inte skulle gå med på att släppa något sådant. Här blir det mer knepigt. Jag tror att all verksamhet som inkluderar arbete inom kapitalismen är byggd på en kompromiss. Jag kan uppskatta mitt arbete men jag har ändå ibland väldigt motsatt intresse till de som anställt mig. Inom olika branscher och på olika positioner inom kapitalismen är dessa konflikter mer eller mindre tydliga. Tycket kanske inte är som störst mellan författare och förlag men jag tror inte att marknaden har upphört och försvunnit ur just den relationen. Som författare/textproducent är man i en beroendeställning som säkert kan göra det svårt att kritisera sin arbetsgivare/uppdragsgivare. Men nej, jag tror inte att Malmsten skulle gå med på att släppa något som hon inte var nöjd med av girighet. Att skriva det hade varit att skära halsen av henne med en slö kniv och det var aldrig min intention. Ska man lägga någon kritik så ska den läggas där den hör hemma. Om det jag skrev upplevdes som någon kritik så syftade jag på snarare på förlaget.

torsdag 6 december 2012

En bländande svart sol

När Liao Yiwu går loss på att Mo Yan fått Nobelpriset i litteratur i DN och själv vill bestämma vad han ska skriva ("Att skriva utan att vittna är skamligt") så passar han även på att kasta skit på Michail Sjolochov (rysk författare - Nobelpris 1965). Därför tyckte jag det var lite roligt/ironiskt att se Mo Yan citera Sjolochov i sin utmärkta Ximen Naos sju liv. Mo Yan sysslar för övrigt mycket med referenser till sina egna verk i boken, men mer sällan med citat ur andras böcker. Här kommer det:

"Jag vet inte hur jag ska beskriva den sorg Jiefang kände i den stunden – framstående författare har redan satt ribban för hur man hanterar den sortens traumatiska situationer mycket högre än jag förmår att nå. I romanen Stilla flyter Don – en bok som älskas av litteraturprofessorer och författare – beskriver Sjolochov Grigorijs känslor så här, när hans älskade Aksinja träffas av en kula och dör: 'En oförklarlig kraft stötte honom för bröstet; han tog baksteg och föll omkull (...) Han lyfte huvudet som om han hade vaknat ur en tung sömn och såg ovanför sig en svart himmel och en bländande svart solskiva'."

Sedan följer ett stycke där  Mo Yans berättare spekulerar i hur han skulle kunnat göra. Ska Jiefang falla? Ska han se en blå, vit, grå eller röd sol? Innan han ser sin begränsning och låter det vara. Själv tycker jag det är ett ganska roligt grepp att använda så länge det inte görs för mycket. Att berättaren uttrycker något som är så förfärligt att han inte kan beskriva det fungerar ibland, men oftast vill man ju att hen i alla fall försöker.

onsdag 5 december 2012

Ett nördigt inlägg

Har precis blivit klar med Judith Butlers Genustrubbel. Besvärlig bok, byggd till stor del på utvecklig av tidigare tänkare; Foucault, Lacan, Wittig, Kristeva, Freud. Den som inte har grunderna får det nog svårt att ta sig igenom texten. Men om man väl gör det finns det mycket intressant att hämta. Nu är ju boken 20 år gammal, och det har hänt mycket sen den skrevs, men Butler är noggrann när hon lägger upp grunderna till många av de teorier som fortfarande utvecklas.
Historiken Sara Edenheim höll ett föredrag om Butlers inflytande och mottagande i Sverige, samt hennes relation till Freud, i förra veckan. Hon klargjorde hur hon tycker att queerrörelsen i Sverige lyckats bortse från stora centrala delar av det Butler faktiskt bygger sina teorier på. Utvecklingen av Freuds Oidipuskomplex som grund för genusmelankoli, kön och heterosexualitet. Bortträngning som skapande drivkraft för heterosexualitet och därigenom heterosexualitet som grund för kön. Det var just de bitarna som jag tycker var mest intressanta i Genustrubbel. Det går liksom inte att förklara de här teorierna kortfattat så jag ska kanske inte ens försöka här. Det som i alla fall blev klart efter läsningen är att alla som claimar Butler måste ha läst henne i original. Visst jag hade en idé om grunddragen innan men förståelsen av hennes teorier måste komma ur en läsning av originaltexterna. Glöm inte bort det - läs fler böcker!

måndag 3 december 2012

Olika sätt att göra det på

Musik och skrivande. De flesta som skriver verkar inte vilja lyssna på någon musik medan de skriver. Den enda jag har hittat som säger annorlunda är Stephen King som i sin Att skriva : en hantverkares memoarer berättar att han brukar/brukade lyssna på hårdrock på enormt hög volym när han skriver. Kanske är det därför han ibland inleder sina romaner med tveksamma citat ur rockstexter (den utmärkta Pestens tid inleds med citat ur låtar med Bruce Springsteen, Blue Oyster Cult OCH Bob Dylan). Själv lyssnar jag nästan bara på instrumental musik på låg volym. Mest för att dränka andra eventuellt mer störande ljud och komma in någon slags meditativt "work-mode". Den nya boken har i alla fall främst kommit till under tiden jag lyssnat på:

Salem "King Night"
Múm (alla skivor med Múm)
Taken By Trees "East of Eden"
The Tough Alliance "Escaping your Ambitions"

Det tog mig lång tid att experimentera mig fram dessa skivor och jag kommer inte att överge dom än, även jag börjat experimentera med att jobba till dub på senare tiden. Jag tror inte det funkar så men om jag lyckats skriva en bok som låter som Salem så skulle jag bli sjukt nöjd. Här kommer ett spår från skivan tillsammans med bisarra klipp ur filmen Dune (bra bok, mäktig film!):



För övrigt är att göra listan uppdaterad! Nu har jag gjort rättningarna klart och läst den igen. Nu är det hög tid för en seriös korrekturläsning. Men det återkommer jag till vid ett senare tillfälle!

- Skriva klart manus
- Föra in sista rättningarna
- Läsa manus en sista gång
- Korrekturläsning (av proffs)
- Baksidestext
- Omslag
- Distributionskontakt
- Formalia (ISBN osv.)
- Sättning
- Trycka
- Utskick

söndag 2 december 2012

Hittat, vackert, läst

Ok, som utlovat ska jag skriva lite om Bodil Malmstens Så gör jag : Konsten att skriva nu när jag faktiskt är klar med den. Det är en fin bok, härligt papper, mycket färg och bilder. Eftersom jag inte läst så mycket av henne innan är det en intressant bekantskap, Bodil Malmsten verkar vara en riktigt sympatisk person. Många blir nog sugna på att läsa mer av henne efter detta. Referenserna och citaten är många, anekdoterna är roliga och man lär sig en hel del. Jag tvivlar inte på att hon lagt ner själ och hjärta i boken men ibland känns det lite som att den fylliga och påkostade layouten ska ta igen att det är en ganska kort bok som inte riktigt lever upp till att vara den praktiska handbok den utges för att vara. Jag gillar stilen den är skriven i men den handlar mer om Bodil Malmsten än om att skriva. Till exempel finns fyra kapitel med frågor och svar som ter sig som ganska onödiga och ett par inslängda "extrakapitel" som enligt henne själv inte passade i helheten. Hon följer infall och tankespår som i en bloggtext, smaken är såklart delad men bloggar gör sig sällan som böcker. Hon borde veta detta och därför lämnar sådana partier mig lite frågande. Men jag måste bjuda på ett briljant citat av Witold Gombrowicz. Han skrev det som ett svar på negativ kritik han fått:

"Skär halsen av mig om du måste, men inte med en sådan slö, en så fruktansvärt slö, kniv."

Sammanfattningsvis: intressanta tips, sympatisk Bodil, rättvisande bild av skrivandets våndor, hög skrivnördsfaktor.

På bloggen Forgotten Bookmarks kan man se knäppa saker upphittade i böcker. Kan vara riktigt roligt ibland. Själv hittade jag fotot nedan i en av världens bästa böcker, Jerusalem av Selma Lagerlöf, när jag köpte den på en secondhand affär i helgen. Inte i den nya pocketboken utan i en gammal inbunden historia från 1951. Vackert!