Brutna löften

Jag har en svaghet för Pre-Rafaeliterna och deras romantiska måleri. Det är en på många sätt problematisk strömning i konsten. I huvudsak är det män som målar klassiskt vackra kvinnor, ofta med mytiska bakgrunder. Men samtidigt tycker jag att estetiken är fantastisk och målningarna är oftast helt sjukt välgjorda. Jag gillar även hur tavlorna är hela historier. En bok som introducerar flera av de största Pre-Rafaeliterna och presenterar tolkningar av dem är The Pre-Rafaelite language of flowers av Debra N. Mancoff. Nedan är Broken Vows målad av Philip Hermogenes Calderon, så här kan man t ex tolka den. Den rosa rosenknoppen som den dubbelspelande mannen håller upp inför den blonda kvinnan representerar ny kärlek och mannens växlande natur. Den svikna står bakom muren och håller sig för sitt krossade hjärta. Murgrönan är en hyllning till hennes fasta karaktär. Vid hennes fötter ligger ett guldarmband (syns inte så väl med denna upplösning), en kärleksgåva som hon nu har tappat. Armbandets trista metall kan inte mäta sig med naturens skönhet i den färgsprakande rosenknoppen.
Den slokande vita Irisen i förgrunden symboliserar traditionellt förlorad kärlek och tyst lidande. Iris var gudinnan som ledde unga kvinnor från livet till döden.
Om ni besöker London så se till att se denna målning i original på Tate Gallery. Mig hugger den i hjärtat varje gång. Innerst inne är jag en dramatisk romantiker precis lika mycket som jag är en pragmatisk marxist.  

Petersburg i St:Petersburg

Det har varit en hel det St:Petersburg för mig den senaste veckan. Jag har nämligen läst Andrej Belyjs Petersburg under tiden som jag varit i St:Petersburg. Vilken stad! Och vilken bok!
Det är svårt att bestämma sig var jag ska börja så jag recenserar de båda parallellt. Boken är ett symbolistiskt mästerverk från början av 1900-talet. Staden är ett kulturellt centrum och Rysslands fönster mot Europa från början av 1700-talet. I boken irrar de febrigaste ryssarna i ryska litteraturen omkring på gator och prospekt, det är bomber, anarkistgrupper och en stad i upplösning. Den stora bronsryttaren (Peter I) lever och jagar runt på gatorna. Belyj öser på med färger, intryck, drömmar och känslor. Att läsa Petersburg är som att gå runt i en impressionistisk målning med 40 graders feber. Det är bitvis fantastisk bra men ofta tycker jag att han borde dra ner på effekterna och koncentrera sig på historien han vill berätta. Bitvis blir det för mycket form och för lite innehåll. Det hindrar dock inte Petersburg från att vara en mycket speciell och bra bok.
Verklighetens St:Petersburg då? Jag vet inte ens om det finns ett verklighetens St:Petersburg. Sedan tsar (diktator) Peter I bestämde att det skulle ligga en stad i träskmarkerna vid Nevas utlopp (1703 invigdes staden) så har den varit ett centrum för historia och kultur. Vart man än går så finns spår av drömmar, lidande, genialitet och förtryck. Katedraler (under förgyllningen av Isacs katedralens guldkupol dog 60 människor av giftiga ångor), tunnelbanan (sovjetbyggd, utrustad med enorma ljuskronor och utsmyckningar, som ett palats för arbetarna), litteraturen (Dostojevskij såg innan sin skenavrättning ljuset falla på Peter-Paul fästningens guldsspira och föreställde sig hur hans själ snart skulle glimra till på samma sätt och försvinna), Nevskij Prospekt (där Gogols näsor och överrockar irrat runt i panik), monumenten (segermonumentet över nazisternas belägring är ett fasansfullt vittne över Rysslands enorma offer under andra världskriget), allt i St:Petersburg andas och lever historia. Jag har aldrig tidigare fått samma känsla av att vara i centrum av ett imperium. Det är en mäktig känsla. Jag rekommenderar alla att besöka St:Petersburg. En sak jag dock inte kan rekommendera är peppar- och vitlöksvodka, den var riktigt vidrig. Honungs- och pepparvodka däremot, det var fantastiskt gott. 

Intervju i Arbetaren

Han åt mitt hjärta kommer att gå som sommarföljetong i tidningen Arbetaren under sommaren. Inför denna historiska tilldragelse så publicerar tidningen en intervju med författaren. Den går även att läsa här på deras hemsida. Riktigt obehagligt att läsa intervjuer med sig själv!

Spektakulärt!

På Spektakulärt-bloggen har det dykt upp en recension av Han åt mitt hjärta. Läs den här!

"Den svenska varulvsromanstammen är visserligen inte särskilt stor, men Han åt mitt hjärta tillhör absolut toppskiktet inom den."

Fint!

Oplanerat läsande

Det roliga med att köpa böcker på loppis är att det ofta resulterar i ett oplanerat läsande. Som nu i söndags när jag hittade Kerstin Ekmans Grand final i skojarbranschen på Drottningtorgets loppis. Eftersom jag inte orkar släpa med mig det digra Pynchon luntan överallt så började jag även läsa i den och fick svårt att sluta. Nu är jag klar och jag tycker att det var en på många sätt genial bok. Ett punggrepp på autofiktionen som genre, mycket väl genomfört språkligt och tematiskt. Det handlar om författande och bokbranschen (skojarbranchen), samtidigt som det är både en Dr. Jekyll & Mr. Hyde historia och en historia om vänskap och försoning.
Boken både driver med autofiktionen och utnyttjar skickligt dess möjligheter. Det ska ju självklart innehålla ett visst mått av personangrepp och detta fick mig att skratta:

Vår tids frontfigur klär sig som en trettiotalsgangster och vår största litterära gåta är om hans solbränna är äkta eller Max Factor Lasting Performance. Tänk er en tid då det bland de lekfulla steg fram en karl i rutig arbetarskjorta och sandaler och hävdade att han var en europeisk intellektuell. Det var länge sen någon vågat säga det ordet och de lekfulla samlades som hypnotiserade kaniner omkring honom. De for på gruppresa till Moskva (till Kina var det för dyrt) och kom hem med Lenins tal på LP-skiva och hans skrifter i pappband som de efter knappa tio år nattetid måste smyga ner i soprummet med.

Nu är det ju inte Ekman som talar i boken (det är en roman som ni vet) men jag skulle ändå vilja utnämna henne till en av vår tids frontfigurer. Jag har svårt att tänka mig att någon annan nutida svensk författare hade kunnat skriva den här boken. Hade jag förstått vad uttrycket betydde så hade sagt att gammal är äldst.

Dagens bok!

Han åt mitt hjärta recenserades på hemsidan Dagens bok i söndags, read all about it! När en recensent skriver ut frågor i texten så blir jag dock fundersam. Det är såklart retoriska frågor, men när dom handlar om något som jag har skrivit så tänker jag ju att de är ställda till mig. Så skulle någon vilja ha svar från mig så är det bara att höra av sig.

Arbetsplatsfräckisar

 Fick den här skickad till mig. Jag tar det som en komplimang!