Jag har en vän som är diskursförnekare. Han tycker att man ska undvika offentliga samtal, traditioner och köra sitt race utan att påverkas av tidsandan, zeitgeist och vad som övrigt påverkar och plågar världen. På ett sätt gör det honom till motsattsen till trotskist (vars taktik brukar vara att infiltrera och skamlöst utnyttja offentliga händelser. Senast genom att annordna en "vägra kallas hora" demonstration under instagramkravallerna i GBG) vilket man kan ge honom en eloge för. Jag kan tycka det är ett svår projekt men idag ska jag dra mitt lilla strå till stacken. Det är julafton och just därför ska jag skriva om berättarperspektivet i George R R Martins "A Song of Ice and Fire". Inga jävla tomtar - bara berättarperspektiv!
George R R Martins "Game of Thrones" böcker berättas ur många olika perspektiv, varje kapitel har en huvudperson ur vars perspektiv man ser händelserna. Vissa har hängt med från början men de flesta byts ut i takt med att Martin dödar av dom. Det fungerar mycket bra i ett enormt fantasyepos som detta. Tråkiga vandringar (sagan om ringen) kan på detta sätt "klippas bort" och man får oftas vara med där det händer som mest viktiga saker. Dessutom brukar han överge berättaren med en maffig cliffhanger som skapar bra driv i historien. Han kan också se till att man inte får vara med när det händer och det är snyggt grepp som han utnyttjar väl. Med tiden växer motstidiga bilder upp när man får se händelser ur olika perspektiv. Man får omvärdera personer och deras motiv på ett sätt som gör att de känns trovärdiga och levande. De man avfärdat som kräk kan visa sig, inte direkt vara hjältar, men ändå förtjäna viss sympati. Nyanser! Något som fantasy saknar alldeles för ofta.
Att förlägga viktiga händelser (Robert Baretheons uppror och krig mot the mad king) tio år innan första boken utspelar sig är ett genidrag. Det skapar en historia och tyngd åt händelserna som följer sen. En dålig författare hade förmodligen beskrivit det i en prolog och effektivt dödat all spänning och histora i världen.
Hur som helst. Ambitionen att kapitel ska följa efter varandra kronologiskt (att aldrig "gå tillbaka" i tidsmässigt i berättandet) fungerar inte helt. Tredje boken "A Storm Of Swords" inleds med en ursäkt från författaren där han erkänner att de inledande kapiteln sker simultant, att han få gå ifrån sin tanke med att alla kapitel följer varandra. För det första känns det underligt att författaren ber om ursäkt för att han inte följt sina egna "regler" för berättandet. Han bestämmer ju ändå allt, vem ska anklaga honom? (En parantes här är ju att Martin hatar fanfiction och svartsjukt vaktar sin historia och sina karaktärer. Han är och kräver att få vara diktator i sitt eget fantasiland. Varför annars skriva fantasy?). För det andra så har just den delen av berättandet aldrig riktigt fungerat. Karaktärerna minns eller talar om det som hände sedan man lämnade dom hela tiden. Att den objektiva tiden sedan konstant flyter på spelar mindre roll. Det är ju karaktärernas subjektiva berättande man följer.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar