När litteratur är riktigt bra så äter det sig in i hela ens vardag. Man tänker på sina andra lästa liv, oroar sig och undrar hur det ska gå. Man kan få magsår, bli rädd och ledsen eller glad och peppad. Precis som i den olästa verkligheten hoppas man att allt ska sluta väl. När man läser blir man ett med texten. Just nu händer det mig ganska ofta för jag har precis gett mig på Storm of Swords, tredje delen av George R. R. Martins Game of thrones serie. Och visst sugs jag in i historien, jag hugger mig fram med svärd och sköld genom sidorna som verkligen aldrig tar slut. Har läst typ 300 sidor nu och har precis kommit in i boken, Martin har precis knutit ihop det som lämnades hängande från förra boken.
Huvudpersonerna plågas, slåss, bränns, fryser, sticks, huggs och det känns som jag är där med dom, lite väl mycket faktiskt. Det är verkligen ett arbete att tas sig ann den här bokserien och mer arbete är jag ju egentligen inte så intresserad av. Varför utsätter jag mig då för detta? Svaret finns kanske på Wikipedia:
"Eskapism är verklighetsflykt. En person som framställer sin
personlighet eller handlingar på ett sätt som personen har fantiserat om
och som inte är reella, är en eskapist.
I jämförelse med en persons "identitet" - som uttrycker hur personen tror sig vara, eller det tillstånd man önskar - är eskapism mer lögnaktig, fantasifull och kan ibland tolkas som ett sjukdomstillstånd. Se även mytomani.
I en bredare betydelse syftar eskapism på litteratur där innehållet ligger långt från verkligheten. Jämför diskbänksrealism."
Men vem orkar med verkligheten hela tiden? Ibland behöver man fly ett par tusen sidor bort till andras problem med drakar och enucker. Det viktiga är att man gör det för att hämta styrka till sina verkliga problem och verkliga fighter, så att man efter helgen kan komma till jobbet med nyslipat svärd, stega in på chefens kontor och ta hans musmatta och skrika:
"It´s mine by right of conquest!"
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar