Jag skrev lite innan om Så gör jag (Bodil Malmstens bok om att skriva) och lade till hennes blogg bland mina vänner. Till min förvåning hittade jag sedan ett par rader i hennes blogg som jag i mitt paranoida huvud tolkade som en passning till mig (Mig! Hon skriver om mig!):
"En sådan fin decemberdag.
Jag sitter på bussen och tänker på läsare som läst min bok med hjärtat & hjärnan, synkront och naturenligt.
Läsare som aldrig skulle kunna komma på tanken att förlaget gett ut boken av den ondska som kallas girighet.
Och att jag skulle gått med på något sådant!"
Vi ponerar att det faktiskt var så och fortsätter utifrån det. Första tesen: att jag inte läst boken med hjärta & hjärna. Det hoppas jag verkligen inte! Andra tesen: att förlaget skulle ge ut boken av girighet. Jag tror inte just girighet är förlagens uttalade drivkraft, däremot styrs de som alla andra företag av vinstintresse och marknadslogik. Så visst finns det ett sådant incitament. Tredje tesen: att Malmsten inte skulle gå med på att släppa något sådant. Här blir det mer knepigt. Jag tror att all verksamhet som inkluderar arbete inom kapitalismen är byggd på en kompromiss. Jag kan uppskatta mitt arbete men jag har ändå ibland väldigt motsatt intresse till de som anställt mig. Inom olika branscher och på olika positioner inom kapitalismen är dessa konflikter mer eller mindre tydliga. Tycket kanske inte är som störst mellan författare och förlag men jag tror inte att marknaden har upphört och försvunnit ur just den relationen. Som författare/textproducent är man i en beroendeställning som säkert kan göra det svårt att kritisera sin arbetsgivare/uppdragsgivare. Men nej, jag tror inte att Malmsten skulle gå med på att släppa något som hon inte var nöjd med av girighet. Att skriva det hade varit att skära halsen av henne med en slö kniv och det var aldrig min intention. Ska man lägga någon kritik så ska den läggas där den hör hemma. Om det jag skrev upplevdes som någon kritik så syftade jag på snarare på förlaget.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar