tisdag 23 april 2013

En genial bok

För ett par veckor sedan kunde man hitta ett exemplar av Ronnie Busks roman ÄnglaskuggorBokbörsen. Nu finns det inga kvar för det som fanns har jag köpt. Det är till er stora olycka ty det är en helt fantastisk bok. Men den goda nyheten är att ni kan låna den av mig eller på något välsorterat bibliotek.
Ronnie Busk var en ligist av den gamla skolan och han tillbringade (enligt de få källor jag hittat) en hel del av 60-talet på olika anstalter. Han är tydligt inspirerad av Jean Genet och brotten och homosexualiteten är även temat för Änglaskuggor. Hans huvudpersoner är unga män som stjäl bilar, slåss med kniv och tar knark. Det är en, ur samhället sett smutsig historia, fylld av våld, ångest och orättvisor. Ronnie ser dock andra saker. Han ser det vackra i de oregerliga ungdomarna. De är änglar i sin värld, okuvliga och uppriktiga till skillnad från anstalternas och rättsväsendets hycklare. Samhället vägrar se samspelet mellan brottslingar och rättsväsendet, hur de lever på brottslingarna och inte tvärt om. Samhällets godhet finns bara om det samtidigt kan måla ut några andra som onda. Dessa onda personer är de utslagna ungdomarna som Ronnie tillhör och försvarar. Skillnaden är att poliser, Svensson och advokater är hycklare. Detta är en inställning som rymmer mycket sanning även den inte erbjuder så många lösningar. Men det är inte heller det Ronnie vill. Han beskriver en verklighet och han gör det konsekvent och sitt perspektiv. Och det är bra. Riktigt bra.
Homosexualiteten är det andra temat i boken. Den pendlar också mellan det mörka, smutsiga, farliga och det vackra och underbara. Ronnies språk är riktigt grovt och han tvekar inte för att vara grafisk i sina beskrivningar. I mitt tummade och fläckiga exemplar av boken har någon tidigare läsare även gjort hundöron vid de mest explicita akterna. Det är ett helt gäng och för en gångs skull låter jag hundöronen vara kvar. Vid bokens enda heterosexuella samlag har den tidigare läsaren dock inte vikt något blad. Det är rätt kul tycker jag.
Den annan sak jag gillar är att Ronnie leker med formen. Den är skriven i ett "jag-perspektiv" men det är inte konsekvent, när det behövs följer han istället andra personer. Han hoppar i tiden, fram och tillbaka som det passar, leker med minnet. Ibland fastnar han i resonemang och snöar in på änglar, djävlar, pärlor och utvecklar skoningslöst sina resonemang. Det skadar inte heller att hans språk är en blandning mellan 50-tals söderslang och gamla testamentet. Det är svårt att tänka sig att detta är en debutroman.
Ronnie har förutom Änglaskuggor skrivit i antologin 13 interner och skrivit manus till filmen Stortjuven. Dessa måste genast kollas upp.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar