Boken "Slutna rum" av Jennifer Egan är lite av ett mästerverk. Den utspelar sig på flera olika berättarnivåer, perspektiven skiftar, författaren leker med läsaren. Spänningen hålls upp genom att man inte vet vem som berättar och hur de olika rösterna förhåller sig till varandra. Läsaren blir ständigt överraskad av det verkligt skickliga romanbyggandet. Själva historierna (en kurs i skrivande på ett hårt amerikanskt fängelse, en loser isolerad på ett förfallet renoveringsobjekt till slott i Europa och en historia till som jag inte tänker avslöja) är var för sig intressanta men tillsammans blir de genom sina kopplingar än bättre. "Slutna rum" seglar direkt upp som en favorit bland fängelselitteratur (bland Dostojevskijs "Döda huset" och "Grundbulten").
Det var flera veckor sedan jag läste den här boken och jag har inte kunnat ta mig för och skriva om den trots att jag uppskattade den. När jag funderar på varför så går en fruktansvärd sanning upp för mig: jag har blivit väldigt kräsen. Det spelar inte så stor roll hur fint hantverk det är eller hur överraskande vändningarna är. Efter jag slutat läsa vet jag att det var en bra bok som jag uppskattade men berättelsen dröjer sig ändå inte kvar. Hur bra det än är så var det bara förströelse. Författaren har suttit på sin kammare och hittat på allt för att underhålla. Behjärtansvärt men jag saknar ett större ärende, jag saknar engagemang frågeställningar som lever vidare efter jag slagit ihop pärmarna. Jag funderar på om det är såhär man känner sig efter att ha läst den senaste svenska deckaren. Det är visst inget fel att läsa bara för underhållningens skull (och då borde man läsa "Slutna rum") men för mig duger det inte längre. Jag erkänner att jag är pretentiös.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar