fredag 5 april 2013

Ett vackert ögonblick

En vän från Norrland säger till mig att om man skrattar åt "Äldreomsorgen i Över Kågedalen" så kanske man inte ska läsa sånna böcker. Att det är en försvarsmekanism som folk tar till när de inte förstår. Bara som en kommentar till föregående inlägg. När jag själv är grinig håller jag med.
Nu när jag är helt klar med boken så kan jag tycka att det är väldigt fascinerande hur författaren leker med läsaren. Att han lyckas frammana en slags sympati för karaktärerna till slut. Att han lyckas få en att känna sympati för en karaktär som efter allt att döma är ondskan själv. Hur man automatiskt och reflexmässigt söker efter identifikationspunkter i det man läser att man får sympati för Morfar. Det är en stor mindfuck som definitivt gör "Äldreomsorgen..." läsvärd.

Kan även notera att graffitiprofessorn Staffan Jacobsson skriver lite om "Han åt mitt hjärta" på sin blogg Konst och politik. Hittar ni hans bok "Dialog om frihet", som handlar om den heta sommaren i Lund 1968, så kan jag rekommendera den varmt! Staffan är del av en verklighet som är mycket finare än den de flesta av oss lever i. En verklighet där pengar saknar värde, kreativiteten flödar och alla är konstnärer. Rent politiskt finns det många saker som är problematiska med den anarkistiska inställningen till samhället, ofta brister den i förklaringsmodeller och kan lätt bli individualistisk. Men på många sätt är den också fantastisk.
I Lund har jag spenderat många timmar med Staffan på bokcafé India Däck, talades om allt möjligt. En gång kom en annan äldre man in när vi diskuterade och började orera om hur fint det var att Staffan (professor, författare, konstnär, 60+, barnafar osv.) lärde mig (20+, A-kurs student, noll koll) saker. Blixtsnabbt säger Staffan att: "vi lär varandra saker. Jag ser honom som min jämlike". Det ögonblicket har betytt väldigt mycket för mig. Ett så självklart antiaktoritärt ögonblick som gick rakt in i hjärtat. Det kan mycket väl vara den inställningen och mitt möte med den anakistiska kulturen som gjort att jag över huvud taget vågade börja skriva böcker. När jag är 60+ hoppas jag att jag kan vara ett så klockrent föredöme.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar