Ju mer debutant man är ju mer behöver man ett stort förlag. Både för att nå ut, få läsare men samtidigt också för att få redaktionell hjälp samt den legitimitet det ger att bli erkänd av ett stort förlag. Det ses helt enkelt en kvalitetsstämpel. Men om man har insikt i samtida bokutgivning och bokmarknad så blir det snabbt uppenbart att kvalitetsstämpeln inte är någon kvalitetsstämpel att tala om. Det enda som har godkänts är manuset/idéns möjlighet som produkt.
Att stora förlag sällan går i bräschen för nya stilar eller strömningar finns det också otaliga exempel på. Det finns snarare otaliga exempel på hur tröttsamt marknadsföringstänk tvingat in både författare och böcker i ett genretänk som ofta är motsatsen till kreativitet. Att suga upp och kommersialisera är konsekvens av kapitalismen och den skär över alla fält. Inte minst bokutgivning.
Samtidigt släpps det alldeles för mycket böcker och det mesta är skräp. Vissa vill inte sätta barn till denna hemska värld. Själv vill jag egentligen inte sätta fler böcker till världen. Att ha stora kommersiella förlag som grindvakter är dock problematiskt, mest för att de är skitdåliga på det.
Nu kommer ett skämt för att lätta upp stämningen:
Så skulle jag inte vilja att ett stort förlag släppte min bok om jag fick erbjudandet? Klart jag skulle! Och det är det trumfkortet förlagen sitter på. Man vill ju inte bita den hand som eventuellt skulle kunna föda en. Det är nog mer regel än undantag att författare ser sig själva som i en beroendeställning mot förlagen. Självklart är det tvärtom. Inget förlag skulle klara sig utan de som skriver. På ett sätt kan man se varje refusering som något gott; detta var en idé som svårligen gick att göra pengar på. Det kan också vara en form av kvalitetstsstämpel.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar